I en kyrka i Farsta står Patrik Arve med neddragna byxor. Det är lucia 1991 och grindcorebandet Skull gör sitt första offentliga framträdande, helt utan nervositet och fullt övertygade om att de är bättre än det mesta som världen hittills har hört. Publiken som har kommit till kyrkans antidrogtillställning utgörs av ungefär sju ungdomar och en förskräckt präst som förgäves försöker övertala den väldigt berusade bandmedlemmen att dra upp byxorna.

–Vi tyckte att vi var helt sjukt bra och den känslan gjorde att jag kände mig osårbar. Även om precis alla hade sagt att det vi gjorde var skit så skulle det inte ha gjort något. Det spelade inte ens någon roll om elen gick under en konsert, säger Patrik Arve.

–Vi var som råtaggade kamphundar som bara väntade på att de skulle släppa kopplet så att vi kunde gå upp på scen. Det var alltid en kaosig känsla när vi spelade i början, säger Joakim Åhlund.

Skull bytte snart namn till Teddybears, ett tag med tillägget Sthlm, och efter några snabba medlemsbyten de första två åren kom Joakim Åhlunds bror Klas in i gruppen. Två skivor senare lämnade trion hardcorepunken till förmån för eklektisk rock med hiphopinslag, och hajpades till en nivå där klubbscenerna blev för små. År 2000 fick de två grammisar för Rock’n’roll highschool och en hit med Thomas Rusiak, som gjorde om Teddybears Punkrocker till Hiphopper. De tolkades av dansbandet Torgny Melins, samarbetade med Iggy Pop och slog igenom i USA år 2006. Under hela tiden har de fortsatt sina egna karriärer –Klas Åhlund har agerat producent åt Robyn och Britney Spears, brodern Joakim har spelat med sitt Caesars och producerat Håkan Hellströms senaste skiva, och Patrik Arve har gjort barnpop och dock-tv.

Det har gått nästan två decennier sedan den där första konserten, men bandet består. Nu sitter trion i den hemtrevliga studion i Stockholms centrum, där badrummet luktar lavendel och en trave singlar toppad av Jacques Dutroncs Les Playboys vinglar på soffbordet. De pratar om sina scenshower och minns en stor hypnossnurra, hembyggda korsfästa gubbar och svarta tjejer i Sverigetröjor som hoppade trampolin på scenen. Teddybears berättar att de oftast satsar lite mer än gaget på själva showen, men förutsättningarna har ändrats sedan starten.

–Den där rena punkenergin som man kan klara sig på när man spelar på en klubbscen, den går inte igenom på Hultsfreds stora scen. Man måste tillägna sig ett annat uttryck då och se till att kanalisera energin vid rätt tillfälle. Man får vänta med att slå sönder gitarren tills lamporna och kamerorna är på, säger Klas Åhlund.

Ett bra exempel på hur Teddybears tänker gavs på Hultsfred sommaren 2000. Då skulle Thomas Rusiak gästa, men var inbokad på en annan spelning samma dag. Björntrions lösning: att flyga in honom med helikopter och skicka honom raka vägen upp på scenen. Det året hade de också med sig en tre meter hög Terminator-robot som Klas Åhlund hade fått nys om genom att läsa En ding ding värld.

–Efter konserterna går man hem till sin vanliga lägenhet och plockar in disken i diskmaskinen och byter blöjor. Men det är ju roligt att man får leka lite några timmar, säger Joakim Åhlund.

Handlar Teddybears om verklighetsflykt?

–Nej, om verklighetsförbättring. Man gör en egen värld som man önskar att den hade varit, säger Joakim Åhlund och Patrik Arve fyller i:

–Rockmagi när den är som bäst har den funktionen, att man glömmer bort tid och rum.

I ena soffhörnet ligger de stora björnhuvuden som Teddybears har gjort till sitt sceniska signum och Klas Åhlund har redan iklätt sig kostymen som de ska bära vid fotograferingen. De talar om hur de politiska proggbanden, som Nationalteatern och Ulf Dagebys Sillstryparalias, skapade en svensk tradition som misstänkliggjorde glitter och showmoment. Men Teddybears-gänget växte upp med Slade, Kiss och Iron Maiden där konserterna handlar lika mycket om sceniskt uttryck som om musik. Klas Åhlund berättar om när han såg Ronnie James Dio fäktas med lasersvärd mot en drake på en konsert och om hur det präglade hans idéer om konsertestetik. Joakim Åhlund, som bär nackkrage efter ett allvarligt fall i stentrappan utanför studion, härmar stelt de extravaganta scenshowernas jantelagsstyrda kritiker:

–”Kolla på honom, vem tror han att han är, plymer i arslet och läppstift, vad är det för fåneri!” Den inställningen är så sjukt tråkig. Visst kan det finnas ett värde i att skriva musik om verkligheten och inte ha så mycket glitter, men det är inte vår stil att skriva om hur man vaknar upp och mår risigt för att man tänker på att rut-avdraget är så jävla osolidariskt.

–Eller så kan man skriva en sådan text och göra en Abba-show till. Det är intressant att korsbefrukta och bryta ny mark. Det är så vi jobbar –vi blandar allt och tar det ett steg vidare, säger Patrik Arve.

Det är lätt att dra paralleller från Teddybears till de konfettikastande kalasfixarna i amerikanska Flaming Lips. Därför känns det naturligt att Flaming Lips gillar de svenska björnarna och medverkar på deras nya skiva, Devils music. Musik har skickats över Atlanten och kommit tillbaka med en insjungen text av Wayne Coyne. Låten fick den smått fantastiska titeln Chrystal meth christians och Klas Åhlund ser den som en kritik av den kristna högern.

–Men chrystal meth är en kraftfull centralstimulantia som vi på inget sätt förordar, säger han med ironiskt myndig blick

Nu är det inte bara Flaming Lips och en mängd andra internationella artister som fattat tycke för Teddybears. Reklammakare har också ett gott öga till trion. Cobrastyle har spridit partyvibbar i en ölreklamfilm, medan en mäklarfirma inspirerade till bostadsköp med Get mama a house, en låt som finns med på nya skivan, fast i en annan version. När reklamfrågan förs på tal är det alla teddytaggar utåt och Joakim Åhlund målar upp en bild av skenbara valmöjligheter.

–Om jag inte har pengar nog att köpa kläder till mina barn kan jag: a) jobba i kassan på Ica, eller b) sälja min musik till reklam. Hur jag än gör supportar jag kapitalismen och blir ett kugghjul i den. Don’t hate the player, hate the game.

–Jag tycker fortfarande att kapitalismen måste krossas. Men att tänka att ”jag är så fin så jag ska inte ska svärta ned mitt namn genom att vara med i den här reklamen”, det är bara förmätet. Striden måste tas med parlamentariska medel, genom att rösta, säger Patrik Arve.

De pratar precis som man föreställer sig att de gör musik: hakar i varandras resonemang, bygger vidare, rätar ut och är slutligen unisona i sina svar. Att lyckas hålla ihop ett band i närmare 20 år tyder på en samarbetsmodell som borde kunna säljas till teambuildingkonsulter.

–Att det här har funkat är en chans på tusen, säger Joakim Åhlund och jämför med djurriket, där evolutionen kan utse de mest märkliga arter till vinnare på just den plats de befinner sig. En halvblind grottfisk med underliga spröt kan vara helt rätt utformad för sin miljö, resonerar han.

–Fast jag håller inte med dig där. Vi är motsatsen till en grottfisk. Vi är extremt mångsidiga och kan anpassa oss till nästan vilken miljö som helst, säger Klas Åhlund.

För medan andra musiker ofta sorterar in sina skilda musikspår i olika projekt rymmer Teddybears det mesta. Hiphop, ska, funk, stökrock, tv-spelsmusik och en massa andra genrer kokas samman.

–Ofta skiljer man på musik man tycker om och musik man spelar i sitt band. Det där lämnade vi för länge sedan.

Teddybears gillar både Kraftwerk och Public Enemy och därför låter de som de låter. Som kostymklädda kamphundar på ett blinkande nöjesfält.