På sin 19-årsdag den 23 april 2012 knivhuggs Maria till döds hemma i sin lägenhet i Landskrona. Hennes kropp och ansikte trasas sönder av 107 hugg. Rättsläkaren kommer senare att säga att han aldrig sett något värre.

Maria har tillbringat kvällen tillsammans med sin bror Marino. De har varit på café tillsammans. Båda syskonen är födda i Sverige, men föräldrarna har kurdiskt ursprung. Innan Marino ska ta bussen hem till sitt fosterhem följer han Maria hem.

Omedelbart efter mordet på Maria grips den 16-årige brodern. Den största hedersmordsutredningen någonsin inleds och den 10 december döms Marino, mot sitt nekande, för mordet. Domen är en bekräftelse både av mediernas bild och av vad advokaten Elisabeth Massi Fritz – sedermera målsägandebiträdet i målet – redan två dagar efter mordet skrev på sin blogg: att det är ett hedersmord.

Jag läser handlingarna i målet, de över 2500 sidorna och de 405 förhören. Jag har mejlkontakt med åklagaren, försvarsadvokaten, socialförvaltningen, den kurdiska människorättsorganisationen Asuda och organisationen Tänk om!. Och jag blir inte alls övertygad om att Maria mördades för att hon levde ett ”svenskt liv” som vanhedrade familjen.

Jag tycker mig se något annat. En miljö som präglas av en skrämmande avsaknad av individualitet. Stark gruppkänsla, men inga varma personliga relationer. Fram växer en historia präglad av våld, hårda ord och ödslig ensamhet, i en tillvaro helt styrd av flocken. Lägg därtill skvallret. Skvallrets förfärande destruktiva makt.

Berätta lite om dig själv! Uppmaningen till Maria – som bara har sex dagar kvar att leva – kommer från två psykologistudenter som gör en studie inom organisationen Tänk om!. Maria berättar: ”Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Innan jag skulle fylla tolv så blev jag kidnappad till Kurdistan med mina bröder… När jag var 15 (hon var egentligen 16, min anm.) så blev jag våldtagen och bortgift.”

Tvångsgiftet är en affärsuppgörelse mellan Marias far och den 30-årige Majed. Priset på Maria är – så står det i vigselbeviset från den 5 maj 2009 – 90 gram 21 karats guld. Tre månader efter bröllopet tar hon sig till Sverige. Resan ingår i Majeds framtidsplaner. Maria ska resa först och han komma efter genom familjeanknytning. Maria själv har andra planer. Hon vill bli av med mannen och komma till sin mor, som länge försökt hjälpa sina barn ut ur Kurdistan.

Väl i Sverige vägrar Maria att höra av sig till Majed. Han ringer och hotar, kräver att få tillbaka det guld han gav för henne. Hoten polisanmäls. Maria stannar kvar i Sverige men ingenting blir som hon hade hoppats.

Vem är du?Nu är det förhörsledaren som efter mordet på Maria frågar den häktade Marino. ”Jag kan inte berätta om mig själv, det är svårt”, svarar Marino. Och det är verkligen svårt för Marino att prata om sig själv. Skolan har noterat det.

Svenskläraren hade nyligen frågat eleverna ”vad vill du att jag ska veta om dig?”. Marino hade svarat ”inget, det behövs liksom inte”. Vid utformningen av skolans senaste utvecklingsplan, på frågan vad han hade för mål, hade han svarat ”vet ej”.

Men när han var 14 år och hans far ville gifta bort honom hade Marino vetat vad han ville – eller snarare vad han inte ville. Då hade han ringt sin mor Viktoria och berättat om det påtvingade giftermålet. Han sa att han ville tillbaka till Sverige för att kunna ”få leva ett vanligt liv”. Viktoria hade kontaktat UD och UD hade i sin tur kontaktat människorättsorganisationen Asuda, som den 20 juni 2010 får tag på Marino.

Den dagen skriver Viktoria i sin dagbok: ”I dag fick jag bra nyheter om Marino, att han har lämnat den kvinna som de hade planerat att gifta bort honom med. Tack och lov, han är bara ett barn”.

Ännu bättre nyheter får Viktoria den 24 juli. Då hör UD av sig och hon gör en ny dagboksanteckning. ”Jag öppnade mina mail. Där stod att de hittat min son. Jag grät… Jag pratade med Marino… Nu är det bråttom.”

En månad senare är Marino tillbaka i Sverige. Fast något ”vanligt liv” kommer han inte att leva.

Hur kom du till Sverige? Det är den polis som snart ska anhålla Marias och Marinos mor Viktoria, misstänkt för anstiftan till mord på dottern, som frågar. Viktoria svarar: ”Jag kom ensam på grund av familjeanknytning… Jag blev bortgift och då förfalskade min pappa mitt pass och jag var liten och visste ingenting.”

Viktoria är mycket riktigt liten när hon kommer till Sverige 1992. Tolv år är hon. Med sig har hon ett vigselbevis och ett pass som gör henne sju år äldre än vad hon är. Hennes far har gift bort henne med Ismail, en ”svensk kurd”. Viktoria är gravid, hon väntar Maria.

På Arlanda väntar Ismail. Han är på uselt humör. Viktoria vet inte varför han är arg. Hon känner överhuvudtaget inte sin man. Han har kommit in i hennes liv några få dagar före bröllopet i hembyn. Hon vet alltså inte att Ismail just fått höra att en annan kvinna, som också hon bär Ismaels barn, satt sig på tvären och vägrar den abort som Ismael krävt.

Åtta år och tolv polis- och socialtjänstutredningar senare skiljer sig Viktoria från Ismail. Han har i flera år misshandlat henne grovt. Han har hotat henne till livet. Ställd inför rätta döms han för misshandel, olaga hot, olaga vapeninnehav, brott mot besöksförbud, hot mot tjänsteman och medhjälp till rån.

Till de sociala myndigheterna säger Viktoria att hon nu ska försöka förverkliga en dröm: att leva ett lyckligt liv med sina barn och kanske också med en man som älskar och respekterar henne. Elva år senare när Viktoria fortfarande samma dröm, åtminstone om man ska gå efter vad hon skriver i sin dagbok.


Varken Maria eller Marino blir kvar hos sin mor. Maria stannar ett och ett halvt år. Marino endast två veckor. Båda blir, efter våldsamheter hemma, placerade på jourhem.

Dagen då Maria går ifrån sin mor säger hon till en vän att hon nu ska lämna ”horan”, mamman. Varför, frågar vännen. För att ”jag hatar hon”. Sedan råkar Maria i slagsmål med sin mor. Varför slåss, frågar den vid tillfället utryckande polisen. Hon är sjuk i huvet, svarar Maria. Hon hatar mig, svarar modern.

Också Marino bryter med sin mor efter ett våldsamt bråk. Medan han var i Kurdistan har mamman gift om sig. Det ogillar Marino. Meningen med att komma tillbaka till Sverige var för Marino att mamman, Maria och han själv skulle leva ett vanligt liv tillsammans. Med en främmande man i huset går det inte. ”Hade jag vetat att du gift om dig så skulle jag inte ha kommit till dig”, säger Marino.

Viktoria anförtror dagboken vad hon känner när familjen spricker: ”1 september 2010. Marino misshandlade mig svårt idag… Han hatar mig. Jag vet inte varför… Jag räddade honom och det här är tacken… 27–28 januari 2011. Maria lämnade mig igår. Jag ska försöka så mycket jag bara kan men om hon inte vill komma tillbaka så kan jag inte göra mer. Jag vet att hon kommer att ångra sig och då är det för sent för henne, då har hon fått dåligt rykte. Det kommer att förstöra henne. Jag talar med mina erfarenheter.”

Viktorias erfarenheter är smärtsamma. För många i omgivningen är hon en ”hora”, hon har haft sex med män efter skilsmässan. Och i den omgivning hon rör sig är de flesta – med Viktorias egna ord – inga ”snälla svenskar”. Det är en krets där många, om än inte majoriteten, är människor ur hennes egen kurdiska minoritetsgrupp: yazidier. Gentemot denna krets står Viktoria handfallen.

Å ena sidan hatar hon dem för att de ”gifter bort sina barn” och för att de inte vill blanda sig med andra grupper. Å andra sidan är hon rädd för att bli ensam om hon ställer sig utanför. Hon skriver: ”Man kan inte leva med yazidier och kan inte leva utan dem heller”.

Rädslan för utanförskap och ensamhet segrar. Någon ur ”hennes grupp” förmedlar det nya giftermålet. Den här gången gifter Viktoria sig med en yazidier. Hennes rykte förbättras men hennes liv blir på nytt en följetong om misshandel och förtvivlan. Att läsa hennes dagbok är plågsamt.

”I dag är det kvinnodagen… N misshandlade mig… Hos Soc för att N misshandlat mig, men jag sa att jag bara fick en örfil… Hur kan en man slå sin gravida fru på det sättet. S (sonen, 15 månader gammal, min anm.) skrek och grät och hans tårar rann på min famn… Socialjouren tog oss till ett hotell i Helsingborg … Vi ska få ett skyddat boende om jag vill men borta bra men hemma bäst… Jag kommer att lämna N när jag har fått det här barnet för jag vägrar bli hans slav... N misshandlade mig igen… Kvinnofrid på hembesök… Jag har ingen att vända mig till utan myndigheter.”


Maria, Marino och Viktoria – alla tre är våldets offer. Deras språk och liv präglas av hat, förakt och aggressivitet. Ingen av dem har ord för den andra som enskild och som samtalspartner. Det vackra svenska uttrycket som jag som invandrare alltid tyckt så mycket om, att ”sätta sig ned och prata”, det uttrycket finns inte i dessa rotlösa och förtvivlade människors vokabulär.

Den våldsamma brytningen som kom med modern ska upprepas också mellan syskonen. Dessa två syskon som upplevt så många hemskheter tillsammans och som uppenbarligen är bundna till varandra – varför bryta? Det sker någon gång under hösten 2010. Ingen av dem säger varför, inte till någon.

I intervjun som de två psykologistuderande gör med Maria kommer frågan om brodern upp. Det är enda gången under intervjun som Maria tystnar. Hon tvekar och säger sedan med låg röst ”det är väldigt jobbigt”. När polisen efter mordet frågar vänner till syskonen är svaret alltid detsamma. De talade inte om det.

Efter brytningen svänger Maria från ena dagen till den andra när hon talar om sin bror. Från ”jag älskar honom över allt annat” till ”jag hatar den där horungen”. Marino pratar nästan aldrig om sin syster, men gör han det så talar han faktiskt aldrig illa om henne.

I de SMS syskonen trots allt skickar till varandra kan man utläsa en våldsam frustration: ”Dra åt helvete din smutsiga hund från och med nu skiter jag i dig du betyder inget för mig längre du respekterar inte mig.” ”För det första e du och din mamma som är smutsiga hundar för det andra så behöver ni inte säga du e inget för oss längre för det har jag aldrig varit.”

Syskonen går skilda vägar. Samtidigt åt precis samma håll.

Maria har många, inte vänner, men bekanta. Dessa kommer och går. Trygg pålitlig vänskap existerar inte. Bästisar kan över en natt bli ovänner. Det bara blir så, säger Maria.

I skolan har hon problem, hon skolkar ofta. Klasskamraterna finner henne jobbig eftersom hon är störande och krävande och har svårt att hålla inne med sin ilska. När hon fattar humör är hon snar till våld. I fosterhemmet trivs hon inte eftersom det är ”väldigt svårt för en blattetjej att leva med en svensk familj”.

Socialbyrån skaffar småningom en lägenhet åt henne. Hon hör ofta av sig. Flera socialassistenter månar verkligen om Maria. Hon berättar för dem hur hon har det, men hennes uppgifter är motstridiga. Inte sällan far hon med osanning.

Socialen erbjuder henne ett skyddat boende men hon tackar nej. Marino träffar hon sparsamt, dock med tiden oftare än vad hon medger. Marias kompisar har alla utländskt ursprung. Men majoriteten är, precis som Maria själv, födda i Sverige och har vuxit upp här.


Marinos liv blir inte som han hade trott. Han hade tänkt sig att bo hos sin mamma, men han kom att bo i fosterhem. Fosterföräldrarna talar bara gott om honom och han om dem. I skolan går det sisådär. Han är populär bland skolkamraterna och uppfattas som mjuk.

Då och då spårar han ur. Han tycker om sin huvudlärare, men har trots det slagit honom. Efteråt bad han om förlåtelse.

Någon gång efter brytningen med mamman och systern börjar han framställa sin far på ett helt nytt sätt. Fadern är inte längre den hatade man som velat gifta bort honom. Inte heller mannen Marino anmält för grov misshandel. Nej, nu höjer Marino sin far till skyarna, talar om hans makt och hans många ”brudar”, skryter med de brott pappan begått.

Skolkuratorn beskriver Marino som en pojke som vill verka tuff men som i grunden är ett vilset övergivet barn. Svenskläraren beskriver honom som klyftig och begåvad, men samtidigt otålig, rörig, kluven. Han är tystlåten. Han har inte många kompisar. De han har är alla, som han själv uttrycker det, utlänningar.

Ur förhören med Marias och Marinos kamrater och släktingar och ur de beslagtagna SMS:n framträder en bild av hårda villkor, av manliga diktat. Våldet är alltid nära och anses inte vara något att uppröras över.

Språket är genomsyrat av våld. Ett ”jag ska döda dig” hör till vardagen. Det är så vi säger, förklarar flera av de förhörda – män, kvinnor, pojkar, flickor.

Språket är också sexualiserat, en sexualitet som även den är präglad av våld och kylig råhet. ”Säg till din hor-fru att pratar hon om mig en gång till ska jag låta min man och alla mina fyra söner knulla den horan i fittan”, skriver en nära anhörig till Maria och Marino i ett SMS.

Framförallt begås övervåld mot själva föreställningen om den enskilda människans integritet och värde. Det handlar om mycket mer än heder, något mer svåråtkomligt. Något som är vanskligt för det omgivande samhället att hantera och avhjälpa. Formell yttre självständighet, eget boende, utlevd sexualitet – inget av detta förmår ge dessa ungdomar autenticitet eller känslan av att vara handlande subjekt. De förefaller vara och se sig själva som brickor i ett spel. Något personligt handlingsutrymme tror de inte på.

Ville Maria alls leva som en ”vanlig svensk tjej”? Hon sa att hon ville det och hon gick hos Tänk Om!, en organisation som arbetar mot hedersvåld.

Ska diskussionen om detta bli meningsfull måste vi precisera vad vi menar med att ”leva som en vanlig svensk tjej”. Vanligen läggs nästan enbart en sexuell betydelse i uttrycket. Att leva som en vanlig svensk tjej skulle alltså vara att få ligga med vem man vill. Sett på det sättet så stämmer det: Maria, som för övrigt faktiskt var svensk, ville leva som en vanlig svensk tjej och gjorde det också.

Men att hon gick på disco och hade pojkvänner hjälpte henne inte undan grupptrycket. På psykologiskt språk kallas det att internalisera omgivningens tryck. Och det är precis vad Maria, Marino och Viktoria gör.


Vad som hände kvällen den 23 april 2012 hemma hos Maria – och varför – vet endast Marino. Han förnekar att han skulle ha mördat sin syster. En maskerad man ska plötsligt ha stormat in i lägenheten och besinningslöst ha knivhuggit Maria. Det verkar osannolikt.

Men hedersmord? Vems heder skulle återupprättas? Den egna familjen som slutade att vara en familj för många år sedan? Mördade Marino på uppdrag av mamman som han hatar? På uppdrag av Marias före detta man som Marino hatar ännu mer? På uppdrag av fadern som hatar Marias före detta make?

Bortom skuldfrågan i detta enskilda fall öppnar sig mitt i Sverige en avgrund som vi helst blundande rundar. Där styr gruppen över individen, där är mannen herre över kvinnan. Där förkvävs självständighet, individualitet, integritet, tron på den positiva egna kraften.

Där är till exempel tvångsgifte accepterat. När jag läser förundersökningen slås jag av hur vanligt tvångsgifte är bland de förhörda. Jag räknar till 14 tvångs- eller bortgifta kvinnor och flickor. Nio av dem är födda i Sverige.

Jag frågar Landskrona kommun hur ofta Socialförvaltningen i en sådan liten stad måste ingripa mot tvångsgifte.

”De senaste fem åren kan vi se att vi har 1–2 ärenden om året där det har gått så långt att vi måste göra en skyddsplacering. Vi har också placeringar av pojkar som lever i skydd då de också är utsatta för bland annat tvångsgifte”.

Hur göra här? Alldeles enkelt är det inte.

Vad vi i varje fall inte ska göra är att i mötet med människor som Maria, Marino och Viktoria – människor som har bott här i årtionden eller som rentav är födda här – understryka att de inte hör till, att vi inte väntar oss något av dem.


Utredarna förhör Marino 24 gånger. Gång på gång återkommer de till frågor som ”vad är den svenska uppfattningen om kurder?”, ”vad tycker din pappa generellt om hur vi svenskar lever i Sverige?”, ”vad tycker din pappa om jämställdhet mellan män och kvinnor?”.

Vad utredarna gör – förutom att visa den egna psykologiska aningslösheten – är att för Marino understryka att han bara ses som en del av en grupp.

Förhören urartar emellanåt till ren psykisk utpressning. Ett sätt att bryta ned Marino är att hålla honom totalt isolerad. Hans advokat berättar för mig att Marino bara fått ta emot två övervakade besök mellan april och december 2012. Stämmer det, frågar jag åklagaren?

Åklagaren svarar: ”Utöver personal, inklusive psykolog, på häktet, socialtjänsten, advokaten och polisen kan det stämma med två tillåtna besök av utomstående”. Den ”utomstående” är fostermamman.

Åklagaren upplyser mig också om de restriktioner Marino utsatts för. ”Inledningsvis gällde så kallade fulla restriktioner. Med start den 11 juni 2012 tilläts misstänkt läsa andra tidningar (än allmänna nyhetstidningar) och tidskrifter samt att titta på tv och lyssna på radio. Med start den 11 september 2012 tilläts misstänkt även att läsa allmänna nyhetstidningar. Alltjämt gäller att gemensam vistelse inte tillåts och att brev eller annan försändelse samt besök och telefonsamtal pröva av åklagare innan det tillåts.”

Marino har under häktningstiden hunnit fylla 17 år. Men han är fortfarande omyndig, rättsligt ett barn. Är inte en sådan nästan total isolering av en 17-åring det som internationell rätt kallar ”tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling”?

Utredarna häktade syskonens mor som misstänkt för anstiftan till mord. Hon släpptes efter en vecka, men misstankarna mot henne kvarstod i flera månader. Misstankar som grundades helt på löst och osant skvaller, aningslöst vidarebefordrat av medierna.

Skvaller, ibland rena lögner, präglar överhuvudtaget målet. En av förhörsledarna tecknar själv en bra bild av vad som är regel i utredningen:

”L.G ska ha fått veta från L.S som fått veta från L, som fått veta från J, som fått veta från B, som fått veta från M” att Marino sagt att han skulle mörda Maria och sin mamma. Polisen följer hela kedjan, letar sig fram till sista länken, personen som alltså skulle ha hört Marino uttala hot mot systern och mamman. Alltihop visar sig vara lögn. Ingen har hört Marino säga något sådant.

Att lägga vikt vid skvaller är också det ett sätt att kollektivisera människor, att frånta dem deras integritet och egna individuella omdöme.

När polisen frågar olika förhörspersoner ifall de tror att mordet är ett hedersmord så svarar de flesta ja. På följdfrågan varför de tror det svarar merparten att så ”står det i tidningarna”.


En av Marias och Marinos vänner, 17-åriga S, uppvuxen i Sverige, berättar för polisen om hur hon blev bortgift som 15-åring. Hon berättar hur hon sedan rymde först från mannen och sedan hemifrån. Men nu bor hon med mamman, som också en gång blev bortgift och som nyligen skildes från sin man för att denne misshandlade henne svårt.

Vad vill du nu, frågar polisen. ”Ingenting” svarar S. Det är ingen idé för ”jag litar inte på kurder, litar inte på socialen, litar inte på polisen”.

Kalla det hjälplöshet eller kalla det cynism. Det ena är förmodligen lika rätt som det andra.

Efter att under några veckor ha levt med detta ohyggliga fall, dessa 2500 sidor av tragik och hopplöshet, ser jag två syskon och en mor som aldrig, vare sig av andra eller av sig själva, ses som individer, som människor med egna möjligheter utanför gruppen. Där de rör sig, där rör sig inget jag. Är det inte denna brist på individualitet som ytterst gör mordet på Maria möjligt? Jag har i varje fall inte mediernas eller Elisabeth Massi Fritz tvärsäkra svar på vad som verkligen orsakade hennes fasansfulla död.

Maria och Marino, vad är det vi inte kommer åt? Förlorad heder? I så fall – vilken heder är det vi talar om?

Straffpåföljden i rättegången ska meddelas på tisdag. Kammaråklagaren har yrkat på åtta års fängelse för den nu 17-årige Marino.