–Afghanistan är ju på nyheterna varje dag. Men det är i fokus för vad landet har gjort mot resten av världen. Vad världen har gjort mot Afghanistan de senaste 30 åren verkar vara en nyhet för de flesta. Efter att de där planen flög in i de där kontorsbyggnaderna i New York 11 september vaknade folk: ”Vilka är de där människorna?”

Det är tidig förmiddag, Nadeem Aslam sitter i en fönstervrå på ett Stockholmshotell. Han är trött, medger han. Det är inte så konstigt. När han skriver, vilket han alltid gör, isolerar han sig i en stuga på den engelska landsbygden, sover på dagen och skriver på natten.

Trots de aningen rödsprängda ögonen markerar han vartenda ord med sin högra hand, bestämt och fort. Tonläget skulle passa bra på barrikaderna.

För att förklara varför hans nya bok, Den förspillda vakan, utspelar sig i Afghanistan går han tillbaka till sin förra bok, succén Kartor för vilsna älskande. I den ville han berätta om hedersmord, ett begrepp som på 1990-talet var obekant. Men under de elva år den tog honom att skriva började plötsligt alla känna till det.

Han funderade på en roman om Afghanistan redan på 1990-talet. Han var bekymrad över vad som hade hänt efter att Sovjet lämnade landet 1989.

–När jag avslutade Kartor för vilsna älskande inträffade attentaten 11 september och Afghanistan var plötsligt på allas läppar. Än en gång kunde folk tänka: ”Aha, han vill skriva om det på grund av allt som hänt de senaste åren.” Men jag tänkte ju på den här romanen redan för tio år sedan!

–Afghanistan är ett vackert land och granne till Pakistan. Fast även om jag hade varit född i ett land långt borta, som i Australien, hade jag velat skriva om Afghanistan. Det är inte rättvist att använda ett land för sina politiska spel.

Det är en spretig samling som Nadeem Aslam – med realism och förrädiskt sagoglittrande språk – för samman i den engelske läkaren Marcus hus. Här bodde han tidigare med sin afghanska fru, som har stenats till döds av talibanerna. Till Marcus kommer ryska Lara som söker efter sin bror som försvann under Sovjetockupationen, amerikanske CIA-agenten David, den unge fundamentalisten Casa och den unga läraren Dunia.

–Jag ville visa vad religionen gör med oss och att nationstillhörighet är ointressant. När jag hade skrivit 20 sidor hade jag glömt att Lara var ryska. Snart glömde jag att Marcus var engelsman. De är bröder, systrar, mödrar, söner... En svensk syster känner på samma sätt för sin bror som en pakistansk syster kan känna för sin.

Han har hört många invändningar om boken. I New York anklagades han för att vara anti-amerikansk, i Pakistan för att vara islamofob och i Indien ifrågasatte studenter det han skriver om kommunister.

–Precis det som händer med gruppen i romanen, de anklagar varandra! utbrister han.

–Det var intressant att se hur det jag hade satt i rörelse bekräftades. I slutändan vill folk alltid att man ska välja sida. Men jag tänker inte gör pr för väst, jag tänker inte göra pr för islam.

En hel del har även upprörts av att han berättar om en fundamentalist.

–Jag säger inte att jag förstår honom! Allt jag menar är att om han inte var av kött och blod skulle inte romanen fungera.

För att få material åkte han till Afghanistan. Pratade med kvinnorättsaktivister, med dem han köpte sitt frukostbröd av, med professorer, med hotellpersonalen. Samtidigt aktar han sig för att göra för mycket research, då kan fantasin hämmas. Men varför är det viktigt att berätta om skeendet i romanform? Nadeem Aslam påpekar att det inte är faktabokens uppgift att berätta mer än sådant som hur många som dog under talibanerna.

–Jag kan skapa en karaktär som föddes där, gick i skolan där, berätta vem som var hennes bästa vän och hennes första kärlek. Sedan kan jag på samma sätt skapa en man och låta dem bli kära i varandra. Så förs den ena bort och torteras. Då kan läsaren plötsligt veta hur det känns. Det är skönlitteraturens roll, den gör den andre mänsklig på ett djupare sätt än facklitteraturen.

Det är en pessimistisk bild av Afghanistan han målar.

–Vad är alternativet? Att inte känna till det och gå runt och tänka: ”Åh, visst bor jag i en underbar värld!”

Han citerar Nobelpristagaren Toni Morrison som sagt om sina skildringar av slaveri: ”Om de kan leva det livet, kan jag skriva om det.”

–Man kan också ta det ett steg till: ”Om de kan leva det, så kan du läsa det”.