Oktober 1944: I Budapest råder våld och anarki, efter att de antisemitiska pilkorsarna har tagit makten, och stadens judar attackeras dagligen.

Samtidigt diskuterar Raoul Wallenberg affärer med sin partner i Mellaneuropeiska AB, i brev som skickas mellan Stockholm och Budapest.

Den 28 oktober ber Koloman Lauer sin partner att snarast leta upp någon som verkligen kan fruktkonserver, och gärna även någon som har erfarenhet av bakprodukter.

–Vi ser helst Wallenberg som en person som endast tänkte på en enda sak under halvåret i Ungern, säger historikern Paul A Levine, men så var det inte.

I själva verket ägnade han kraft åt såväl pågående affärer som eventuella framtida, efter kriget.

–Det tog mig lång tid att förstå att han inte kunde veta att han aldrig skulle komma hem igen. Han visste att Röda armén närmade sig från öster, och att kriget snart var slut, och vad var då naturligare än att också planera framåt, även om han hade lovat både UD och amerikanska War refugee board att inte hålla på med sitt företag, om man skickade honom till Budapest för att bistå judarna.

Levines nya bok kommer att göra många upprörda, det vet han, inte minst de överlevare som ”ser på svensken som en ängel”.

I Raoul Wallenberg in Budapest ställs myten mot verkligheten, och som resultat syns en delvis ny bild av huvudpersonen:

Efter ett besök i Kapstaden skriver han att det ligger något önskvärt i att separera raser, och när han får reda på att hans fartyg från Italien till Palestina kommer att ha en mängd judiska passagerare ombord, då beklagar han detta.

–Han var i mycket en man av sin tid, och säger inte ja till att fara till Budapest för att han bär på djup empati för judarnas öde, som de flesta biografier påstår. Innan han skickades till Ungern gjorde han flera resor till kontinenten, och var i Tyskland efter Kristallnatten, men nämner aldrig judarnas situation i sina många brev hem.

Det är första gången en svensk akademiker ger ut en bok om Wallenberg. Varken Wallenberg eller Förintelsen är ämnen som har lockat våra historiker, och i det gigantiska forskningsprojektet Sverige under andra världskriget uppmärksammade man inte alls massmorden på judar.

–Jag har aldrig förstått detta ointresse. Vad är man rädd för? Svenskarna räddade faktiskt fler judar än några andra, om vi slår ihop vad landet gjorde för norska och danska judar, de vita bussarna samt legationens arbete i Budapest.

För Levine är det viktigt att betona att det schweiziska konsulatet började trycka skyddspass redan 1942, och att Wallenbergs aktiviteter inte innebar något nytt för Sveriges diplomati, utan samma slags insatser utfördes av andra på legationen, om än i mindre skala.

–Wallenberg räddade judar, men i nära samarbete med sina kollegor, främst Carl Ivan Danielsson och Per Anger. Tillsammans gjorde man byråkratiskt motstånd, och det mesta handlade om uppvaktningar, möten, telefonsamtal och brev. Vi talar om ”skrivbordsräddare” som slogs mot ”skrivbordsmördare”, som Eichmann och Veesenmayer.

Helst skulle Levine vilja ta bort Wallenbergmonumenten på Nybroplan, och ersätta det med ett minnesmärke över såväl Wallenberg som Danielsson och Anger.

Men varför kan vi inte få ha kvar myten om Wallenberg som skapare av skyddspasset, som räddare av 100000 judar, genom att stoppa dödsmarscher och klättra upp på lastbilsflak?

–Han fungerar bättre som förebild om han blir en människa av kött och blod. Dessutom – jag är historiker. Min uppgift är att beskriva hur det var.

Ett svårt uppdrag, har han erfarit, för folk önskar hålla fast vid den romantiska bilden av Wallenberg, och vill inte ersätta den med en mer komplicerad, nyanserad och motsägelsefull.