I den nya dokumentären om Olof Palme (premiär 14/9) finns en sekvens där ecklesiastikminister Palme söker dialog med studenterna som ockuperat kårhuset i Stockholm. Men han får inte det mottagande han förväntat sig. Ockupanterna vill inte lyssna, de skriker och avbryter honom. För dem är han, varken mer eller mindre, maktens representant. Den makt de revolterar emot.

Ett och ett halvt år senare, då Olof Palme är statsminister och partiledare, utbryter strejken i malmfälten. Palmes impuls är även denna gång att åka upp och ta debatten. Hans rådgivare avråder och mer eller mindre tvingar honom att stanna hemma.

Det är naturligtvis hedervärt att en politiker vill debattera där konflikt uppstår. Palme var sån, men han tog inga poäng i kårhuset. De pragmatiska rådgivarna insåg nog att det var ett misstag. Ockupanterna var inte hans publik och de var dessutom väldigt få, en marginell vänster (oeniga inbördes) som fått viss genomslag i medierna.

Men det var en grupp som tilltalade Palme. I filmen sägs också, vid ett senare tillfälle, att Palme var särskilt intresserad av att hålla sig väl med författare och intellektuella. Detta fick också honom – kanske i högre grad än partiet – att orientera sig vänsterut, framför allt i internationella frågor.

Det tilltagande intresset för och berättelserna om vår närmaste historia bjuder till återblick, uppgörelse med mytbildningar och omvärdering av samhällsförändringar och politiska skeenden. En av dessa – och, tror jag, viktig i analysen av socialdemokratin under Palmes tid – är myten om vänsterns styrka under 1960- och 70-talen. Bilden av ett Sverige som under dessa år kläddes i allt rödare kläder stämmer egentligen inte.

”Hälsan tiger still”, sa Gunnar Sträng gråssossemyndigt när det blåste som värst. Han hade nog rätt. Unga människor gjorde förvisso uppror mot en etablerad livsstil och mot konsumism, till stöd för Vietnam i kriget mot USA. Men demonstrerande ungdomar, strejkande hamnarbetare, städerskor eller gruvarbetare var ändå en liten del av valmanskåren.

På Stockholms universitet, dit jag kom hösten 1968, märktes inte mycket av kårhusockupationen. Socialdemokratiska studentförbundet existerade knappast, de avgörande bataljerna brukade stå mellan vänsterextrema Clarté och moderata, Opposition68. Debatterna var livliga och fräna, inte minst de gånger som Carl Bildt slängde käft för O68. Av stämning och publik kunde man tro att här kämpade jämbördiga, men efter varje kårval var resultatet detsamma: O68 sopade banan med motståndarna.

Studentpolitiken förebådade egentligen en annan utveckling under 1970-talet än den om vänsters dominans. De borgerliga, som i andrakammarvalet 1968 sett Socialdemokraterna få över 50 procent av rösterna, började sakta men säkert ta ett grepp över inrikespolitiken och vinna allt större inflytande. Olof Palmes misstag var möjligen tron att framgång för socialdemokratern låg i att vinna över en ungdomlig vänster genom att bland annat ha en hög profil i de internationella frågorna. Möjligen är det en viktig historisk förklaring till socialdemokratins problem idag.

Kaj Schueler är kulturchef på Svenska Dagbladet. kaj.schueler@svd.se