International Documentary Filmfestival Amsterdam är världens största festival för dokumentärer. Jag älskar genren och borde, liksom mina hotellgrannar som var i stan för legendariska Cannabis Cup, ha svävat veckan igenom.
Istället fick jag återigen se att tv-bolagens makt på området är benhård. Film på film är en pseudoobjektiv portion på 58 minuter gjord av välmenande men självgoda regissörer som likt storögda äventyrare besökt tredje världen.
Orsaken stavas finansiering: trots att det är lättare att få upp dokumentärer på bio idag så är det – i alla fall på kontinenten – tv som står för fiolerna. Man inser hur lyxigt det är att SFI stödjer filmer som Maggie vaknar på balkongen, Hr Landshövding och Hälsningar från skogen. Inget på IDFA närmade sig den trions formgrepp eller subjektiva metoder.
Men det fanns ljuspunkter som var både viktiga och snygga. Taqwacores: The birth of punk islam skildrar hur unga nordamerikanska muslimer kämpar mot den kollektivanslutning till gruppen Homo Islamicus – för att låna ett begrepp från Mustafa Cans artikel om 00-talet i Helsingborgs Dagblad (2/12) – som de utsattes för efter 11 september. Samtidigt som de utmanar religionens dogmer.
Filmen har en fascinerande bakgrund som pekar på fiktionens makt. För sex år sedan publicerade Michael Muhammed Knight romanen The Taqwacores – en berättelse om ett nordamerikanskt muslimskt punkkollektiv där sufister i tuppkam och shiitiska skinheads bråkar om Koranens inflytande på Iggy Pops texter. Där band som Osama Bin Ladens Tunneldiggers och The Infibulateds (barbröstade riot grrls) sjunger låtar som Burning books for Cat Stevens, Muhammad was a punk rocker och Where mullahs fear to tread.
Vad Knight inte hade räknat med var alla brev från muslimer som undrade var de kunde höra banden. ”Jag är också taqwacore” skrev de. (Taqwa: kärlek/rädsla för Allah). Snart spelade band som Vote Hezbollah på USA:s undergroundscener. Det växte till en rörelse och 2007 åkte man på turné med Knight och regissören Omar Majeed.
Resultatet är en film som visar hur musikerna med punken ger sig på ingrodda uppfattningar om troende och kulturella muslimer och hur de som andragenerationsinvandrare i väst manövrerar olika krav. Det är inte lika mycket hädelse som i boken – ingen kissar på Koranen – men religiösa konventioner utmanas när pakistansk-kanadensiska drag kings sjunger Hey Hey Guantanamo bay. Höjdpunkten kommer efter att de har spelat på Nordamerikas största kongress för islam och blivit utkastade eftersom kvinnor inte får sjunga. Scenen där Majeed korsklipper mellan publikens extatiska tonårsflickor i hijab och stela organisatörer som hänvisar till stadgar tydliggör, hoppfullt, Knights budskap: Var muslim på dina egna villkor.
