Ayaan Hirsi Ali, den somaliskfödda nederländska liberala politikern, personifierar den första hållningen. Orhan Pamuk, den turkiske, likaledes liberale författaren, representerar dess motsats. Synen på islam klyver liberalismen.
Hirsi Ali pläderar för en muslimsk reformation. Hon vill att integration skall vara en ”civilisationsprocess”, att muslimska invandrare skall tillägna sig moderniteten. Det gör henne till en sann ”dotter” till reformatorn Kemal Atatürk. Hirsi Alis sekularism i kemalistisk anda provocerar inte bara islamister, utan även européer som anser sig vara progressiva. Kulturradikalism är omodernt i Europa - när det gäller muslimer.

Samtidigt som Turkiet knyts närmare EU vänder Europa ryggen åt den hållning som gjort landet västerländskt. Numera uppfattas kemalismen som ”sekulär fundamentalism” - för att citera Ingmar Karlsson, Sveriges generalkonsul i Istanbul - och därmed som stötande i ett skenbart progressivt, mångkulturalistiskt perspektiv.
Inför starten av medlemskapsförhandlingarna i höst uppmanade företrädare för EU Turkiet att plocka ner bilderna på Atatürk. I stället sätter Bryssel sin tilltro till en föregivet reformerad islamism som brobyggare mellan civilisationerna.
Orhan Pamuk speglar förvirringen hos en ”upplysthet” som gått ideologiskt vilse. I oktober belönades han med den tyska bokhandelns ”fredspris”. Pamuks tacktal gjorde inte hans europeiska publik besviken. Enligt Pamuk är kemalismens syn på islam, dess övertygelse att Turkiets svaghet och armod berodde på dess traditioner, dess gamla kultur och de sociala former som religionen organiserats i, ”ensidig och inskränkt”.
Skulle det ha varit mer upplyst att låta sharialagarna vara kvar, om kvinnorna hade förblivit utestängda från allt samhälleligt deltagande, om modern utbildning i stället för koranskolor inte hade införts, och om det kalifat som bin Ladin och hans efterföljare i dag vill återinföra aldrig hade avskaffats?
Det tycker naturligtvis inte Orhan Pamuk. Han vill se Turkiet ta sin plats i ett Europa som han definierar i termer av ”upplysning, jämlikhet och demokrati”. Men det är en motsägelse att samtidigt säga att det hittills enda någorlunda lyckade muslimska försöket att översätta upplysningens ideal är ”inskränkt”.
För Pamuk är det dock inte i första hand turkar som han själv, de sekulariserade miljonerna, som europeiserar Turkiet: ”Långt mer betydelsefullt är att även majoriteten av dagens konservativa och muslimska turkar, deras politiska företrädare inräknade, vill se Turkiet i EU”, förklarar han.
Maktpolitiskt tjänar de regerande islamisterna på att hålla igång EU-förhandlingarna, men de är inte mer ”reformerade” än att deras främsta ”kvinnofråga” är att införa slöjan på universitet och statliga institutioner. Premiärminister Tayyip Erdogans hustru i slöja tar inte andra män i hand ens i officiella sammanhang - det är inga bilder som signalerar upplysthet och jämställdhet.

Erdogans förklaring till upploppen i Frankrike - ”så går det när de förbjuder slöjan i skolorna” - säger något om de ”moderata” islamisternas EU-vision. Masken av moderation har fallit. När Europadomstolen för en vecka sedan slog fast att det turkiska slöjförbudet inte strider mot de mänskliga rättigheterna snäste Erdogan att det är ulema, de religiösa auktoriteterna, och ingen annan som bestämmer om bruket av slöjan. Det är ett förord för teokrati. Liberaler och andra som kommit att se muslimsk konservatism som en bro mellan Europa och islam har låtit sig bli grundlurade.