På väg till intervjun passerar jag reklamveporna som vajar utefter Stadsgården: Sakari Oramo med dirigentpinnen i luften och håret på ända. Den Store Dirigenten. Han skrattar generat åt det och säger att det känns lite konstigt. Men att man får vänja sig, även den klassiska musiken lär sig nya marknadsföringsgrepp.

Och Sakari Oramo är verkligen en av stjärnorna på dirigenthimlen, efterfrågad och uppskattad. Han är ung – med dirigentmått mätt – och han är fräck – med klassisk-musik-mått mätt.

Men någon diva är det inte jag möter på hotellet där han bor nu innan han hunnit skaffa lägenhet i Stockholm. Nej, snarare en vänlig, envis och finurlig man.

Men en obändig vilja är inte att ta miste på, om än lekfull så tar han uppdraget på blodigt allvar.

–Inget får gå på rutin – han visar med handen mot strupen – det är döden för musiken.

Därför söker han hela tiden nya sätt att handskas med de stora klassikerna, liksom med den moderna musiken. Som man sedan länge gör inom scenkonsten när man brottas med Shakespeare och Strindberg, Verdi och Puccini; prövar, blandar, förflyttar, vänder och vrider. För att ibland landa i en alldeles rak och traditionell tolkning.

–Och det kan vara alldeles underbart. Eller dödligt tråkigt.

Han tänker inte bryta mot alla regler – han ler brett – men han vill att en konsert ska vara en dramatisk enhet med en höjdpunkt. Repertoarvalet, både för en enskild konsert, och över en säsong, ska präglas av ett helhetstänkande.

Därför tänker han inte göra som vanligt i morgon kväll, hans första konsert med Filharmonikerna som dess chefsdirigent, med de två klassiska giganterna Beet- hoven och Sjostakovitj och deras bägge nionde symfonier från 1824 respektive 1945.

Istället för att riva av dem efter varandra börjar han med Beet-hovens första satser och hakar i Sjostakovitj första satser. Efter paus fortsätter han med Sjostakovitj sista satser och brakar på direkt med Beethovens enorma sistasats, den med den berömda slutkören An die Freude (Hymn till glädjen, också utnämnd till Europas nationalsång).

–Det är en helt intuitiv idé som jag inte har prövat förut. Beethoven ville visa människans kamp både med Gud och med sin omgivning för att bli bättre som kollektiv: alla människor i världen, förena er att bli bättre.

Så har det nu inte blivit, som bekant.

Sakari Oramo talar om hur Beethovens idealistiska strävanden blev till en stor besvikelse för mänskligheten, ”helt enkelt inte sant”.

–Marx tog samma ideal som en del av sin filosofi, element som var urgamla i europeisk kultur. Men som sedan omvandlades till den största lögnen i Sovjetunionen. Men där fanns Sjostakovitj, som under andra världskrigets sista år förväntades skriva en eloge till Stalin. Så kom han istället med detta stycke som är mer annorlunda än någon kunde tänka sig.

Sakari Oramo vill se hur verken påverkar varandra. ”Schillers rop om broderskap för alla människor i Beethovens väldiga finalsats speglas mot Sjostakovitjs ’glädje under piskan’ i hans motsvarande sats – och kan därmed uppfattas som aktuellare än någonsin just nu, 2008. Har människan inte lärt sig någonting på 200 år?” skriver han i sin programkommentar.

Sakari Oramo gästade Filharmonikerna flera gånger i början på 90-talet. När han 2005 åter gästdirigerade uppstod nytt tycke. Efter konserten trampade en liten kö av musiker utanför Konserthuschefen Stefan Forsbergs dörr: Honom vill vi ha!

Så när förre chefsdirigenten Alain Gilbert bestämde sig för att, efter åtta framgångsrika år i Stockholm, gå vidare till New York-filharmonikerna, tackade Sakari Oramo ja till att efterträda honom.

Närmast kommer Oramo från Birmingham där han varit chefsdirigent i tio år, en post han lämnar nu för Stockholm och för en orkester som han beskriver som full av energi.

–Det finns en sådan spirit här, det är en fantastisk orkester. Jag vill bidra till att den blir ännu mer personlig i sitt uttryck, man ska höra att det är Stockholms-filharmonikerna.

Sakari Oramos dirigentkarriär var snabb – så snabb att han inte riktigt hann med själv de första åren, tycker han nu.

–Som en snöboll i rullning. Å, det var så mycket jag inte förstod i början.

Han började som violinist, men sökte sig snart till Sibeliusakademiens och dirigentnestorn Jorma Panulas berömda utbildning, som har satt spår i snart alla världsdelar. Eller exporterat finska pinnar över världen, som det ibland skämtas.

–Panula är fantastisk, han skulle kunna göra en apa till dirigent.

Så är nu inte fallet med Sakari Oramo, även om han sågades på sitt examensprov i dirigering. Men två månader senare gjorde han succé på pulten i Finska radions symfoniorkester, där han var violinist, och blev 1993, ett år efter examen, vicedirigent. Han är än idag deras chefsdirigent.

Det finns många historier om hat och kärlek mellan orkestrar och dirigenter. Sakari Oramo beskrivs som en dirigent med stark närvaro, en som musikerna vill ha.

–Nyckeln är att kunna materialet. Inte bara noterna, utan ha den djupt inne i fabriken, ha gjort den till en del av sig. Då först kan man hjälpa musikerna att ge sitt hjärta i föreställnigen.

Visst ska dirigenten ha ett starkt ego, anser han, en vilja att föra fram vad man tänker och känner. Men också locka fram de djupa musikaliska minnen som erfarna musiker bär med sig.

–Det handlar mycket om attityd. Den som känner sig tvungen att imponera får problem. Det leder till situationer som inte är musikaliskt motiverade, utan som handlar om helt andra saker.

Bidragande orsak till att Sakari Oramo ville till Filharmonikerna är Konserthusets återkommande tonsättarfestivaler, där man lyfter fram nu levande tonsättare.

–Den nutida musiken måste ha ett liv tillsammans med den traditionella musiken, den som vi alla redan känner. Om inte, så blir den klassiska musiken ett museum istället för levande konst. Musiken är en klingande organism, nästan som ett djur eller en människa. Om den läggs i en burk med formalin så dör den, då finns den bara på papper.