Peder af Ugglas började sin karriär som jazzpianist. På nya skivan är det istället gitarren som får tala.
Gitarr var ett bud, instrumentalt ett annat. Men inget av dem var ett etablerat alternativ. Blues var en möjlighet. Den finns på skivan. Flera låtar är blues, i andra ger bluesen ett underliggande mönster eller en känsla. En association var Ry Cooders skivor från tidigt 70-tal, så skivan fick vinjetten Rock. Peder af Ugglas blev glatt överraskad.
– Det var kul att kallas rockartist, säger han när vi talas vid på telefon.
Peder af Ugglas har ett brokigt musikerförflutet. Han arbetade flera år som gitarrist, pianist och producent åt Stefan Sundström. Han spelade två blueslåtar med Louise Hoffsten i en biofilm om konstnären Hasse Lindroth, och han har spelat i ett otal band, främst bluesband. Han började dock sin musikerbana som jazzpianist.
– När jag var tio hittade jag en jazzskiva hos pappa. Jag lyssnade på samma låt hela sommaren. Jag vet inte vad den hette eller vilken skiva det var. Men jag började spela och blev självlärd boogie woogie-pianist. Sedan hade jag ett band med Ola Nyström i Weeping Willows. Vi spelade på ungdomsgårdar, men jag kunde inte förstärka pianot. Jag hördes inte, så jag började spela gitarr när jag var sexton.
Även som gitarrist är Peder af Ugglas självlärd. Han kan inte läsa noter, han spelar vad han hör – och ser.
– För mig föds musiken ur bilder. Skivans titel föddes också ur en bild, en bild av hösten. Jag gillar hösten, den är klar och frisk. Vi börjar på ny kula efter sommaren.
Vi enas om att sommaren är en trist årstid, och Peder af Ugglas blir glad när jag säger att hans gitarrspel har visuella kvaliteter. Jag frågar honom också om hans samarbete med olika bildkonstnärer fötts ur hans visuella syn på musiken.
– Den första konstnär jag arbetade med var Hasse Lindroth. Han ville att jag skulle göra musik till en utställning med Stockholmsmotiv. De är detaljrika och mörka. De skapar en stämning och det var skönt att göra musik mer fritt, efter mina egna känslor och associationer. Jag har också arbetat med Christer Themptander. Han beställde pling och plong. Bilderna är abstrakta. Jag fick arbeta mer intellektuellt. Det blev underlig musik, tillägger Peder af Ugglas med ett skratt.
Vi diskuterar hans förebilder, Stones bästa period under sent 60-tal och valet av gitarrer på skivan. Inga resofoniska varianter. Med dobron hamnar man lätt i ett läge och börjar spela på ett visst sätt, säger Peder af Ugglas. Men en turkisk banjo fick komma med. Till slut måste jag ställa den obligatoriska frågan om nästa skiva.
– Den ska bli bredare, svarar Peder af Ugglas. Jag vill arbeta med tuba, en stråkkvartett och röster. Det låter kanske pretentiöst, men jag vill utforska klanger, skapa en ljudbild. Jag gillar svensk folkmusik. Där finns en sinnlighet, som jag tror att jag kan finna med stråkar, tuba och elgitarr.
