Det är något med händerna och det skygga leendet som känns bekant. Men om hans musik är ett hus där alla är välkomna, så är Arvo Pärt själv svårfångad. År av försök att få intervjua mannen bakom musiken – med tiden en internationell gigant – har grusats av vänliga avböjanden, uppkomna förhinder. I hans omgivning säger alla samma sak, lite urskuldande: Tyvärr, Arvo Pärt ger nästan aldrig intervjuer.

När jag till slut möter honom, en sensommarmåndag i Stockholm, flackar han först lite med blicken när vi utbyter hälsningsfraser, men skiner upp, klappar mig på armen och säger: Don’t you worry.

Om någon kan säga ”oroa dig inte” med trovärdighet, så är det Arvo Pärt. Få tonsättare kan som han förmedla tillit och förtröstan. Många är också de som använder hans musik nästan som ”feel-good”-terapi, eller till meditation. Det förstår han dock inte, framgår av vårt viskande samtal i ett hörn av Gustav Vasa kyrka, under genrepet av hans nya verk Adams klagan och tidigare verket Berliner Messe. Men även själv talar han om en inre kraft. Och om Gud. Att göra musik för att behaga ser han ingen poäng med, utan kräver att vi allvarsamt och ambitiöst rådbråkar vårt inre.

Tidigare den här dagen var det jubileumsmottagning på Estniska ambassaden för honom och hans 80-åriga tonsättarkollega, och tidigare lärare faktiskt, Veljo Tormis, känd inte minst inom körmusiken. Tormis pratar och skojar medan Arvo Pärt inte riktigt verkar hemma bland mingel och snittar, som hade han just kommit vandrande på en dammig landsväg efter mässan i en landsortskyrka, lätt böjd i sin grå kavaj. Han svarar inte genast, verkar långt borta. Så spänner han den intensiva blicken i mig och ett stort leende spräcker upp skägget. Detta är en människa befriad från kallprat, och bara efter några minuter i hans sällskap uppstår en intensiv längtan efter hans musik.

Han beskriver musiken som en god vän, är lika hemma där som i den rysk-ortodoxa kyrkan. På frågor om varför hans musik når alla sorters människor säger han att sådant just bara intresserar musikvetare och studenter. Kanske också journalister, skämtar han.

–Men det är svårt att förklara. Ännu svårare kanske att lyssna.

Han spänner ögonen i mig.

–Jag söker kärnan. Kanske är den samma i alla människor. I livet, precis som i matematiken, måste vi söka den gemensamma nämnaren. Det är det vi gör här nu. Kanske det är mer möjligt genom musik än andra konstarter.

Ett körparti ur Berliner Messe nästan överröstar vårt samtal, han lyssnar intensivt.

–Rösten är själens spegel. Ett osynligt, bara hörbart, möte mellan kropp och själ. Ett mirakel. Därför älskar människor sången.

En vecka tidigare träffade jag sonen Michael Pärt. Tillsammans med sina föräldrar – mamma Nora är också musikutbildad, och Arvos nära arbetskamrat – leder han skapandet av International Arvo Pärt Centre i Estland. Planerna är stora; symposier, forskning, museum, barnverksamhet, konserter. Nu är de i arkivfasen, dechiffrerar och digitaliserar Arvo Pärts musikaliska arv: skisser, partitur, texter, dagböcker, teckningar, brev, handskrifter, tryckta utgåvor, inspelningar, konsertprogram.

Flera gånger säger Michael Pärt ”det måste du fråga pappa om”. Det blir också nyckeln för mig där på ambassaden: ”Vad har Michael sagt? Jaha, jaha.” När vi sedan kommer till repetitionen klappar Arvo Pärt på kyrkbänken bredvid sig, plockar fram partituret och säger bestämt: ”Sitt här. Läs.” Notbilden är klangvacker, det kan jag se, texten tung: berättelsen om Adams sorg. Förskjuten ur paradiset rinner tårarna över Adams ansikte och skägg. Efter att ena sonen, Kain, mördat den andre, Abel, ropar han ut sin klagan över öknen: Folk och nationer ska härstamma från mig, fortplanta sig och lidandet vara deras arv, de kommer att leva i fiendskap och sträva efter att förgöra varandra…

Musikerna, sångarna och dirigenten Tönu Kaljuste har satt igång, vi följer i partituret, då och då skriver Arvo Pärt något med en minimal blyertspenna som han grävt fram ur byxfickan. Halvreser sig, sjunker ner, mumlar, ler. Handen bakom örat, reser sig plötsligt, går fram i kyrkgången, lyssnar från olika håll.

Som så ofta rör sig musiken mellan hård svärta, tårar och hopp om nåd. Ackorden är än som trosvissa pelare, än som öppna sår. När sista tonen klingat ut är det dödstyst några sekunder. Arvo Pärt suckar inåtvänt. Så tittar han upp, klappar min hand när han ser hur tagen jag blev, skyndar fram med partituret och sina synpunkter och får en spontan applåd av musikerna och sångarna.

Det finns inget hopp för mänskligheten i den här berättelsen. Men ändå slutar det i en öppning, som så ofta i hans verk.

–Ja, musiken är evig, utan slut. Som livet, säger han enkelt.

Den musik som vi idag förknippar med Arvo Pärt är långt från den musik han etablerade sig med, som en av Estlands unga besvärliga kompositörer på 60-talet. Då var han en radikal representant för det sovjetiska avantgardet, klev ut på den internationella scenen med både neoklassicistisk musik och modernism, tolvtonsmusik, seriell musik, slumpmusik och andra tämligen teoretiska och akademiska experiment.

Arvo Pärt testade hela tiden löplinans längd i sitt skapande och provocerade det sovjetstyrda estniska kulturetablissemanget. Credo från 1968, med sitt modernistiska tonspråk i kombination med starka referenser till Bach, är ett exempel. Bara titeln ”Jag tror” var omöjlig, än mer den religiösa texten, men på något vis slank det förbi censuren. Morgonen efter uruppförandet var skandalen ett faktum, och verket förbjöds.

Utöver sitt experimentella komponerande skrev Arvo Pärt filmmusik, barnmusik och arbetade som ljudtekniker på estniska radion. Trots internationella framgångar upplevde han sitt skapande som alltmer meningslöst. När jag frågar honom vad han idag känner för den musiken, blir han närmast irriterad.

–Jag lyssnar mycket sällan på den, jag har nästan glömt den, säger han och ser ut att vilja resa sig och gå.

Han har kallat den för ”taggtrådsmusik”, och lämnade den med insikten att man ”inte kan läka sår med taggtråd”.

Tvivlet då ledde honom in i en kris och han skrev ytterst lite musik under en period av nästan åtta år. Han sökte i sitt inre, fördjupade sig i rysk-ortodox tro, studerade den västerländska musikens rötter, gregoriansk sång och medeltida flerstämmighet. Som ett portalverk till Arvo Pärts nya tid räknas Für Alina från 1976, ett till synes enkelt pianostycke. Det tog lång tid innan det etablerade sig på repertoaren, folk trodde Arvo Pärt blivit galen. Tidigare skrev han svår och komplicerad musik, nu sysselsatte han sig med några få toner.

Idag spelas Für Alina desto mer och förekommer ofta i filmer, som flera av hans stycken. Så ofta att Michael Pärt talar om risk för överanvändning. Ska melankoli förmedlas, eller känsla av ”djup konstfilm”, då dyker Arvo Pärts musik upp. Spiegel im Spiegel, är ett exempel, som bland annat inspirerat filmskaparen Tarkovskij.

Klimatet i Estland i slutet av 70-talet blev till slut alldeles omöjligt, och familjen fick utresetillstånd till Israel, men stannade först i Wien och slog sig sedan ner i Berlin.

–De kastade helt enkelt ut oss, myndigheterna visste inte vad de skulle göra med Arvo, de förstod inte hans musik, varken när han var allvarlig eller drev med dem. Han respekterade aldrig gränserna för vad som var tillåtet, berättar Michael Pärt.

Med sig i bagaget hade Arvo Pärt den sparsmakade stil som han utvecklat i flera verk och som han själv sammanfattar: ”Det räcker med att spela en enda ton vackert.”

Arvo Pärt utforskar den enkla treklangen på ett personligt sätt, liknar den vid klockors klang, och kallar sin stil för tintinnabuli (latin för små klockor). Men som den sökare han är förändras musiken hela tiden, och såväl dunder och brak som feta klangmassor dyker upp.

–Arvo berättade för mig att han hade struntat i alla system när han skrev Adams klagan, han ”bara skrev”, säger Tönu Kaljuste i repetitionspausen.

–Han lär oss att lyssna till texten, som alltid finns, även i instrumentalmusiken. Hans musik går inte att uttolka med våra invanda romantiska verktyg, man måste förhålla sig personligt. I en tid av forcerad musik, så mycket autopilot-toner, behöver vi Arvo.

Michael Pärt beskriver sin fars tysta år som en svår tid. Det bara fanns en väg ut: framåt. Att återvända till det gamla var aldrig något alternativ. Hela tiden förde han sina musikaliska ”dagböcker” som de nu går igenom tillsammans, och Arvo Pärt tolkar, förklarar. En enda rad ur Bibeln kan vara nyckeln till ett helt verk, en enda mening i dagboken kan bli flera sidors förklaring. Samtalen spelas in och arkiveras.

–Böckerna är särskilt intressanta från hans tysta tid, med sin blandning av tankar, texter, noterad musik, personliga reflektioner och vardagliga händelser. Och så det han kallar potatisar. Arvos ständiga krumelurer, former, prickar, punkter. Han ritar hela tiden, ibland för att komma åt något, ibland bara för nöjet.

Som kontrast till den officiella bilden av den allvarsamma Pärt beskriver sonen en man med stort lek- och skämtlynne, som retat myndigheter och gärna skämtar med allvaret. I hans musik märks lekfullheten också i barnmusiken och när han roar sig med att göra om sin musik.

–Han får så många galna frågor. ”Hm, jag vet inte” – Michael Pärt härmar sin far – ”två elgitarrer? Fast det kan ju bli väldigt roligt. Jag skriver om lite så blir det bättre”.

Pärt-centret drivs av familjen Pärt, men de hoppas på stöd både från estniska staten och andra institutioner. Arvo Pärt är Estlands mest kända person, både hemma och utomlands. Det ges 5–10 Pärt-konserter om dagen i världen, visar förlagets uthyrningsstatistik av partitur och stämmor till större verk. Då är andra noter oräknade som pianostycken, körverk, kammarmusik. Och cd-skivorna, flera av dem Grammy-belönade.

Många essäer och böcker har skrivits om Arvo Pärt, och alla återkommer till tystnadens roll i hans musik. Han suckar igen, trött på allt analysbehov av hans musik.

–Jag har ingen relation till det där ordet längre. Alla talar om tystnad, som på en marknadsplats. Det är så enkelt att säga, men vad är det?

Plötsligt knyter han nävarna och ler intensivt:

–Du förstår, tystnaden är fullmatad, en explosion av Guds nåd. Förstår du? Pow! Men sådana saker orkar vi inte tänka på, det är ett problem.

Repetitionen är över. Han vill gå nu, drar på sig sin svarta rock.

–Det är svårt att tala om musik. Men du förstår mig nog, med ett gott hjärta kan du berätta.

Han släpper lös leendet igen, trycker min hand och lämnar tyst kyrkan.