I början av november i år, i Börssalen, timade ett inspirerande minnesprogram på temat Gunnar Ekelöf och musiken. Lokalen var väl vald även om den mest är en ordens boning; Ekelöf var ju ledamot av Svenska Akademien från 1958 fram till sin död tio år senare. Musiker och skåde­spelare (se SvD 9/11) hyllade den mycket musikaliske och musikaliskt bildade poeten med ett rikt varierat program med verk av Chopin, Schubert och Karkoff.

Det blev den sistnämnde som drog till sig mitt mesta intresse, den svenske tonsättaren Maurice Karkoff, idag 80 år. Tyvärr var han inte där, inte personligen. Men uppförandet av det han kal­lar ”Ekelöfiana”, och preludiet till det, var så befrämjande för fantasin att den här artikeln i praktiken därmed började skrivas.

Margot Nyström spelade de två pianostycken som Karkoff komponerade 2003 och där han i ”Vals” vävt in ett litet stycke som Ekelöf själv skrev en gång.

Vackert! Tyckte mycket om det. Och smått historiskt var det ju eftersom ”Ekelöfiana” inte spelats offentligt tidigare. Ett uruppförande – och jag undrar om inte samma rubrik kunde sättas på skådespelaren Jan-Olof Strandbergs läsning av det brev Ekelöf skrev till Karkoff 1957, daterat ”63 Stora gatan, Sigtuna” den 4 juli…

Femtio år sedan, ett brev från en Ekelöf som snart skulle fylla 50 och nu fann tiden mogen att reda ut en liten kalamitet som inträffat ett tiotal år tidigare… Det är inte av en slump Ekelöf väljer en fransk ingång till brevet:

Cher Maurice Karkoff!
Jag kommer mycket väl ihåg Er från Trosa där Ni spelade Chopin med verklig fougue på en ostämd taffel hos den underlige Erdtman och vägrade att låta mig få kyssa Er på båda kinderna som tack, trol. därför att Ni ansåg mig tvivelaktig och konstig, kanske skrämmande i dåvarande egendomliga miljö och därför att Ni var oerfaren.

Vad hade hänt? Maurice Karkoff, då en yngling, tillbringade en tid hos en musiker i Trosa där han fick tillfälle att öva sitt pianospel. En vacker sommardag promenerar Ekelöf förbi och – så tänker jag mig det – hör genom ett öppet fönster hur någon med påfallande begåvning och hänförelse – ”verklig fougue” – spelar Chopin. Han överväldigas! Vem är pianisten? Han korsar en gräsmatta, ­kikar in, stiger på – och vill i sin egen hänförelse över det han trots taffelns ostämdhet hört få tacka. För Ekelöf, som naturligen anammat de skick och umgänges­bruk han kommit i kontakt med i Sydeuropa, blir – glömsk av att han befinner sig i Trosa – inget naturligare än att kyssa ynglingen till tack.

Uj! Man kan tänka sig pinsam­heten, stumheten, den tafatta genansen. Ett fumligt brådstörtat avsked… Och så gick åren. Unge Karkoff började låta tala om sig, Ekelöf fick på olika vägar veta lite om hans framgångar efter att han studerat komposition för Lars-Erik Larsson. Och Karkoff, i sin tur, fick ett namn på den där underlige farbrorn, då runt 40, som en dag för längesen trängt sig in och överfallit honom med sin känslosamma tacksamhet. När han sommaren 1957 får brevet från Sigtuna har han sannolikt, på sitt håll, känt genans över sitt avfärdande sätt den gången – det är ju inte alla som i sin musikaliska brådmogenhet haft poeten Gunnar Ekelöf som överentusiastisk tjuvlyssnare. Först nu, i början av juli 1957, får han hela förklaringen. Ekelöf skriver:

Men det var för att Ni spelade bra, med ett slags ungdomlig lidelse och för att jag kunde korrigera instrumentet och anslaget i mitt stilla sinne. Jag är nämligen alldeles normal, men genom en del år utomlands och egen osvenskhet kan jag inte inse att vad latinska folk gör efter en vunnen fotbollsmatch skulle betraktas som omanligt.

Ekelöf har under åren luskat ut att han nog en aning känt till Karkoffs bakgrund, eventuellt skulle han en gång ha köpt en rock i Karkoffs föräldrars affär i Södertälje… En vindrock, förtydligar han i brevet – ”för övrigt billig och utmärkt bra vare sig det är rätt eller inte”.

Det är ett verkligt fint brev som måste ha gjort Maurice Karkoff väldigt glad. Tidigt i brevet ger Ekelöf nyckeln till att han bemödar sig om att förklara sitt uppförande den gången…

Redan då, och i samband med Erdtman, undrade jag vad Ni skulle bli: desillusionerad och cynisk restaurangmusiker eller någonting annat.

Maurice Karkoff blev någonting annat, sannerligen; småningom en tonsättare med 18 symfonier, 14 solokonserter och en mängd pianoverk bland mycket annat på sin verkslista. Då, 1957, hade Ekelöf ännu bara hört några sånger av honom som spelats i radio – ”för lite för att jag skulle kunna döma”, fastslår han.

Men Karkoff har – kanhända som ett slags försoning för sin ­avoghet, vad vet man – tonsatt några dikter av Ekelöf vilket kommit till poetens kännedom. Det, och saker Karkoff sagt i en intervju och som fallit Ekelöf på läppen, utgör, sakligt sett, ärende nog för brevet.

Ekelöf ger först sin skonings­lösa syn på punktmusiken som ”en besynnerlighet när det ännu finns så mycket att utvinna ur vår tradition…”

Ekelöf skriver:

Punktmusikernas dilemma är att de fortfarande lider av efterwagnerism eller efterdebussysm och tror sig komma med något nytt om de driver överdrifterna till ett maximum. Det är återvändsgränd, inte utveckling. Att börja med Verklärte Nacht och Gurrelieder och sluta med atonal dogmatik och ett förgrämt ansikte kan inte vara rätt. Men det finns förståss också den andra faran: att inte ha nog personlig sug utan hamna i romantiskt eftersägeri.

Och sedan:

Förlåt att jag fuskar i Er specialitet, men Ni har dock tonsatt mig och jag måste få säga att Ert val av texter inte ur min synpunkt, min självkritiska synpunkt, varit helt lyckligt. För jag bestämplar allteftersom saker och ting som omöjliga. Men det kan vi väl tala om en gång. Lycka till!

Eder
Gunnar Ekelöf

Det kunde de; de lärde känna varandra lite grann. Det är en annan historia. Den här slutar med att Karkoffs ”Ekelöfiana” klingade ut i Börssalen till minne av en av våra stora poeter – och musikälskare.