Jason Diakité var 14 år när han upptäckte hiphop. Det blev en upptäckt som förändrade allt.

–Att rappa gav mig en mening med livet, något att uträtta, drömma om och kämpa för, säger han.

Idag har Jason Diakité Hiphopsveriges mest folkkära anlete, men är samtidigt känd som väldigt mycket annat än just rappare. Vid sidan av artistkarriären under namnet Timbuktu har han jobbat som programledare i P3. Han har kampanjat för Socialdemokraterna. Han sitter i styrelsen för popmuseet Swedish music hall of fame och debuterar nästa år som barnboksförfattare. Häromveckan skrev han ett debattinlägg om Tintin och rasism på DN Kultur.

Hans senaste projekt – Studio Timbuktu – handlar dock om att frammana precis den där känslan han själv upplevde för 33 år sedan.

–Människan har alltid ett behov av att uttrycka sig. Jag vill ge ungdomar samma sak som jag hittade, någonting att leva för.

Idén föddes för tre år sedan. Jason Diakité och hans musikaliska entourage – funkgruppen Damn – reste till Malawi för att samla in pengar till hjälporganisationen Plan. Detta innebar att resa runt med tv-kameror i släptåg, intervjua utsatta malawier och uppträda ”med fattigdomen som backdrop”, som Jason uttrycker det.

Redan innan de klivit på planet hem hade gänget börjat prata om vad de skulle vilja göra i stället.

–Jag tror inte på den idén, att komma från Sverige och bli filmad bredvid någon som är hemlös. Det ger ett statiskt förhållande mellan offer och välgörare, och det finns väldigt lite värdighet i det. Så vad kunde vi bidra med? Tja, vi kan musik. Vi kan lära folk att rappa, spela och spela in. Frågan var om folk var intresserade av det, säger Jason Diakité.

Det visade sig att Plans norska avdelning hade ett projekt i Pikine, en fattig förort till Senegals huvudstad Dakar, där ungdomar fick testa teater, konst, musik och radio. Kunde man bygga en musikstudio åt dem? Jason tyckte att det var perfekt.

Senegal är inte bara en förhållandevis välfungerande västafrikansk stat, där bygget var praktiskt genomförbart. Landet har också en av världens vitalaste hiphopscener.

Det brukar beskrivas som en musikalisk bumerang. Slavskeppen tog afrikanska rytmer och sånger till USA, där de lade grunden för jazzen, soulen och hiphopen. När den musiken förs tillbaka till Afrika skapas ytterligare nya uttryck. Senegals största hiphopgrupp Daara J har mycket riktigt döpt ett av sina album till Boomerang.

I ett land med utbredd analfabetism är musiken dessutom extra kopplad till yttrandefriheten. Den senegalesiska hiphopen är extremt politisk och spelar en central roll som opinionsbildare. Att uppmuntra ungdomar att rappa skulle med andra ord innebära att också uppmuntra dem till engagemang och aktivism.

Det senaste året har Timbuktu och Damn varit i Pikine två gånger. De har träffat unga musikaliska talanger, spelat in låtar med dem, lärt ut studioteknik, hållit workshops – och förbluffats.

–Jag blev rätt chockad över vilken nivå de låg på. Vissa var mer eller mindre professionella musiker. Jag hann inte ens packa upp mina trummor innan de började hamra på grejer och spelade skitkomplexa beats. Vi satt bara och gapade, säger Måns Block, trummis i Damn.

Mellan resorna har musikerna och norska Plan samlat in pengar, strax över 200000 kronor. Fortfarande saknas finansiering för instrument, utrustning och drift av studion. Men själva bygget är igång. I februari räknar Jason Diakité och Damn med att kunna inviga Studio Timbuktu.

Målet är inte att göra hiphopstjärnor av de senegalesiska ungdomarna, utan att sporra dem att uttrycka sig och tro på sig själva. Ändå medger Jason att han är extremt nyfiken på vilken musik som kommer att skapas i studion.

–Den ultimata drömmen är att det en dag blir kidsen från Pikine som reser till Norge, gör workshop och delar med sig av sina musikaliska erfarenheter. Då kan de få bli filmade när de sitter bredvid något stackars norskt barn som inte vet hur man rappar eller spelar trummor.