Betyg: 5 av 6
På samma sätt som brittiska Hot Chip på sitt nya album tar avstamp i tidig amerikansk house använder Brooklyntrion Yeasayer den kommersiella pop som fyllde Kaj Kindvalls Tracks i mitten av 80-talet – Tears For Fears, Peter Gabriel, Men Without Hats – för att ta sin så brokiga karnevalspsykedelia till nya nivåer av uppsluppenhet.
Det mest fascinerande – och briljanta – är hur återskapandet av den erans kritstrecksrandiga krispighet här framstår som ett högst experimentellt grepp när den möter Yeasayers ursprungliga ambitioner att inkorporera musik från alla världens hörn i så gott som varje refräng.
