Betyg: 5 av 6
5 När jazzmusikern Herbie Hancock 1978 tog ut svängarna och kastade sig rakt in i discovärlden med det vocoder-späckade albumet Sunlight samt efterföljande Feets, don’t fail me now blev mottagandet inte särskilt varmt. Londons jazzfunk-dansgolv hade förstås för roligt för att bry sig, men resten av hans mer ortodoxa fans verkade tycka att det inte var särskilt bra jazz, och inte heller höll discon måttet.
Tre decennier senare är det Kanye Wests tur att ställa sina fans inför en utmaning, och dessutom lika röstförvrängd som någonsin Hancocks discoutflykter. För det var bara en tidsfråga innan West skulle växa ur den hiphopkostym som redan från första början egentligen satt alldeles för tajt. 808’s & heartbreak är inget hiphopalbum hur man än vrider och vänder på det hela, men det är utifrån hiphoptronen han tar sats mot att bli världens största popstjärna.
Och som det geni han är försöker han göra det genom ett album som från början till start, med några få undantag, låter som en mix mellan Fleetwood Macs märkligaste hitsingel Tusk och en minimal electro som varken Guy-Manuel de Homem-Christo eller Juan Atkins skulle underkänna.
Lägg till detta en väldig massa stråkar, en skarp hitkänsla och en Kanye West som mer pratsjunger än rappar, ständigt med hjälp av någon slags autotune, och ett av årets starkaste album är ett faktum. Frågan är dock hur de mer konservativa fansen kommer att mottaga detta? Somliga har förstås redan ställt frågan om han har blivit galen.
Textmässigt är West på ett synnerligen självömkande humör, det handlar om ett kraschat förhållande, om ensamhet och att söka vägar i livet, och förstås den tragiska förlusten av hans mamma som gick bort under en skönhetsoperation. ”My friend showed me pictures of his kids, and all I could show him was pictures of my cribs” är de första raderna han levererar i det passande döpta spåret Welcome to heartbreak. Förutom på den lite snabbare Paranoia är musiken återhållsam och närmast meditativ, inte ens den gästande Lil Wayne lyckas dra upp tempot, vilket knyter ihop albumet på ett ganska imponerande sätt.
Men visst kan man sakna några gamla soulsamplingar och den gamla Kanye, bara någon liten pust av detta och kanske aningen mindre autotune-sång, hade gjort detta till en fullkomligt självklar fullpoängare.
Fotnot: Autotune är en musikeffekt som används för att korrigera tonhöjd, men också
för att framkalla en metallisk röst. Effekten fick brett genomslag 1998 med Chers låt Believe.
