Nicole Atkins debutplatta Neptune city handlar mycket om New Jersey. Under uppväxten var hon inte så förtjust i sin hemstad och undvek helst att berätta var hon kom ifrån. Men på senare år har känslorna blivit betydligt varmare. Hon blir riktigt upprymd när hon berättar om sina möten med stadens son, Bruce Springsteen.

– Han är supertrevlig och gillar min musik. Jag var ute på turné med The Raveonettes förra året och när jag kom hem ringde en kompis som har en bar och frågade vad jag gjorde. ”Äter soppa med mina föräldrar”, sa jag. ”Bruce är här och undrar om du vill ta en drink med honom”, svarade hon. Jag rusade ner till baren och 4–5 tequilas senare hade vi riktigt trevligt. Vi pratade om Stax Records, Sam & Dave och Lucinda Williams. Om jag vill ha något råd av honom så är det bara att ringa.
Men blev du inte sparkad från en New Jerseybar på grund av Springsteen?

– Jo, jag brukade spela på onsdagar för en massa killar i baseballkepsar som undrade varför jag sjöng egna låtar och inte Springsteenscovers. De skrek och jag fick sparken.

Redan 2006 uppmärksammade tidningen Rolling Stone Nicole Atkins och hon kom med på listan över tio artister som man ska hålla utkik på. Hennes musik kallades ”vacker folkpop med en olycksbådande skärpa”. Själv sade hon då: ”Mina låtar är mörka men du kan alltid dansa en gammal rockdans som ”mashed potato” till dem”.

– Jag är fascinerad över hur mörka och dystra texter man kan skriva, så att det blir riktigt ”fucked up”. Lägger man till ett vackert arrangemang i låten eller slänger in en rad om gryende hopp i texten så blir det hoppfull melankoli.

Hon brukar också säga att ”Jag vill vara som en flickgrupp i en David Lynch-film”, en filmmakare hon beundrar oerhört mycket.

– Jag älskar hans filmer. Framförallt musiken av Angelo Badalamenti som låter sjaskig och spöklik. Jag vill göra musik som är spöklikt vacker.

I många recensioner jämförs Nicole Atkins med forna storheter som tenorsångaren Roy Orbison och countrysångerskan Loretta Lynn, något som inte stör henne alls.

– Nej, jag säger bara tack. De är två av mina favoritsångare och det är väl inte så dumt att bli jämförd med legender. Jag har alltid sjungit starkt och inte kunnat hålla tillbaka så där som många viskande kvinnor gör. Nackdelen är att det sliter på rösten.

Nicole Atkins började spela när hon gick på konstskola i North Carolina, flyttade sedan hem till New Jersey och gjorde gigs i New York’s East Village. 2006 släppte hon ep-n Bleeding diamonds och då började viskningarna om hur bra hon var att öka i styrka.

– Men det är inte sant att jag tänkte hoppa av musiken för att det aldrig hände något. Det har inte ens varit en tanke. Visst var det ett zigenarliv att ta olika jobb här och där och självklart är det svårt att behålla ett servitrisjobb när jag plötsligt ska spela just den kvällen.

Nicole Atkins debutplatta har gjorts i samarbete med Tore Johansson, som också producerat The Cardigans, Franz Ferdinand, Saint Etienne och New Order. Han ringde upp henne efter att ha hört en demo som hon gjort.

– Han sa att min musik lät som dockor och barn som är både läskiga och vackra. Jag gillade det han sa och utbrast ”Ta mig till Sverige!” Jag kände till honom och hans rykte om att göra ett sound med 60-talsinfluenser som låter supermodernt.

Hur gick samarbetet?

– Många gräl, så klart. Men han drev mig ständigt framåt. Vi spelade in i Malmö under sex veckor i vintras. Vädret var hemskt så det vill jag helst inte göra om.

Varför skriver du på innerkonvolutet ”See you on the dark side of the moan”?

– För att Tore sa att jag var en drama queen som gnällde och klagade.

Hur var det nu med Donny Osmonds inflytande över ditt yrkesval?

– När jag var sju år gammal brukade min pappa spela mycket vilket innebar att vi fick biljetter till alla shower i kasinot. Jag satt längst fram när Donny och Marie Osmond uppträdde och jag hatade dem. Då var jag helt inne på hårdmetall för att min barnvakt gillade den musiken. Under hela showen böjde sig Donnys Osmond ner mot mig och log det stora Osmondleendet. Han bad mig komma upp på scenen, satte mig på en pall och började sjunga Puppy love. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gjorde satanstecknet med mina händer och grimaserade vilket fick alla att börja skratta. Han vände sig mot mig, såg vad jag gjorde och satte ner mig i bänken igen. Det var då jag insåg att det var scenen man skulle befinna sig på.