Betyg: 4 av 6

Vijay Iyer är en ekvilibrist som redovisar pianots möjligheter både som slagverk och stränginstrument. Harmonierna är utmejslade, med en och annan förfinad dissonans, men jag har svårt att utskilja melodiken. Han refererar till läromästare som Monk och Ellington och en ultramodernist som Cecil Taylor. Han nämner Chick Corea och kan påminna om tidiga stilbildare som 20-talets Jelly Roll Morton och bebopens Bud Powell. På repertoaren står Ellington, Monk och van Heusen. Det är olika sorters jazz med många känslostämningar, där Iyer i stort rör sig i ett känsloläge färgat av vemod och djupt allvar.