Betyg: 6 av 6

Sällsynt nog för en engelsk tonsättare intresserade sig Sir Willam Walton inte alls för Englands tidiga musik eller folkmusik. Han lät sig sällan inspireras av något utommusikaliskt, utan skapade sitt idiom utifrån rent kompositionstekniska överväganden.

Två verk associerade med Walton är melodramat Façade (1922, reviderad 1979) och oratoriet Bals-hazzar’s Feast (1931). Med sina ironiska antydningar är Façade något så ovanligt som ett avantgardistiskt verk med humor. Det väckte inte skandal, men tegs ihjäl.

Waltons favoritmedium var dock den stora symfoniorkestern, och för denna komponerade han två symfonier, variationsverk och solokonserter. Sin första symfoni (1935), absolut musik i Beethovens anda, skapade han, enligt egen utsago, för att slå ut kollegan Arnold Bax från kartan. Succén blev omedelbar, och den spelades in en månad efter uruppförandet. I de rörliga, rytmiskt sammansatta satserna utspelas ett fascinerande mörkt drama där känslan av underliggande vånda är påfallande.

Efter andra världskriget avtar det upprörda draget i hans musik, tydligt i den andra symfonin (1960). Passionen finns där men hållningen är mer sansad, och instrumentationen mer raffinerad än i nr 1. Genomslaget kom långsamt, men det är kvalitetsmusik. Dirigenten Martyn Brabbins tolkningar övertygar starkt.

Mellan symfonierna ligger det korta orkesterstycket Siesta (1926), inspirerat av en nattlig musikupplevelse i Siena. Walton och dennes förläggare hade lämnat en mottagning. En gatutrappa ledde till ett pyttelitet torg, upplyst av en lampa, där fyra personer spelade tango på mandoliner, och några par dansade. En romantisk och folkligt enkel scen, i kontrast till den ”idiotiska” mottagningen.

Symfonierna är väl företrädda på skiva, till skillnad från de två stråkkvartetterna, som utgör rariteter i verklistan. Nummer ett (1922) är ett ungdomsverk, enligt tonsättaren fullt av osmält Bartók och Schönberg. Liksom i symfonierna finns här fugaliknande passager, finalen är modellerad på Beethovens Grosse Fuge. För Walton typiska fragmentariska moment paras i a-moll-kvartetten (1947) med bitande rytmer och energi. Briljanta utföranden av brittiska Doric String Quartet.

I korthet

Stråkkvartett nr 1 är här för första gången inspelad i sitt ursprungliga, oavkortade skick.

Lyssna även på: Korngolds stråkkvartetter, inspelade av Doric String Quartet (Chandos).