Kompositören och textförfattaren Stephen Sondheim är på sitt åttionde levnadsår fortfarande aktiv i sin konstnärliga gärning. Hans senaste musikal Road show sattes upp så sent som 2008.
Det är synd att man inte inkluderat något från denna lysande off-Broadway-musikal när Radiosymfonikerna och sångsolisterna Helen Sjöholm och Peter Jöback i förtid firar och uppmärksammar åttioårsdagen. Berättelsen om de lycksökande bröderna Mizner innehåller några av Sondheims starkaste sånger, fullt jämförbara med hans finaste melodier från den femtiofemåriga karriären.
Även om man kan ha åsikter också om det övriga urvalet från den eklektiska och i dubbel bemärkelse tunga Sondheim-katalogen är det en värdig och underhållande hyllning. Om än utan det kärva bett som blott amerikanska sångare och musiker har och som Sondheim kräver för att komma till sin fulla rätt. Send in the clowns, ur A little night music, är naturligtvis inkluderad. Som hans enskilt mest berömda sång skulle den vara helt omöjlig att hoppa över. Här görs den oklanderligt av Peter Jöback, men frågan är om inte den till utspelet sett varmare Helen Sjöholm hade varit en bättre uttolkare. Fast det kan vara en åsikt färgad av att balladen är så intimt förknippad med Sondheim-uttolkaren Barbra Streisand.
Det är roligt att se snart Melodifestivalaktuelle Peter Jöback tillbaka på musikalplanen. Det var här han började och här han gör sig bäst, kapabel att klara de komplexa vändningarna och tonsprången i Sondheims omvittnat svårsjungna och svårspelade musik. Särskilt bra är han i den tindrande och storslagna balladen Being alive, ur Company. Då och där kommer alla de stora känslorna på en och samma gång.
Föreställningen blir som allra bäst efter paus då det är dags för tre exempel från Sweeny Todd, den makabra musikalen om barberaren som skär huvudet av sina kunder och skickar ner dem till Mrs Lovett som gör köttpajer av dem.
Radiosymfonikerna får kliva fram på egen hand i ett fint sammandrag av jazzararrangören Don Sebesky. Dramatiskt mörker kontrasteras mot det lätta och lediga så målande att Johnny Depp och Helena Bonham Carter nästan materialiseras på scen, direkt ur Tim Burtons filmatisering.
Helen Sjöholms lysande tolkning av den urvackra Not while I’m around är kvällens absoluta höjdpunkt; musikalballader blir inte bättre än så här. Anders Berglunds arrangemang av den och den efterföljande Johanna, framförd av Jöback, binder ihop sångerna på ett snyggt vis.
