Betyg: 5 av 6

Det överskattade soloalbumet Mazarin gav förvisso en antydan om att en mognadsprocess inletts men det är först nu, under det märkliga namnet Son of a plumber (Gessle har aldrig varit bra på gruppnamn), som det idoga skivsamlandet gett ett konstnärligt tillfredställande avtryck på hans musik.
Det börjar med två ordinära Gessle-låtar, sådana han kan skriva i sömnen, men sedan smäller det till med blockflöjter och akustiska gitarrer i I have a party in my head (I hope it never ends). Det låter varm folkrock från 70-talet och det är alldeles förtjusande, särskilt med Helena Josefssons fina hippiesång bakom Gessles karaktäristiska stämma.

Fortsättningen innehåller alldeles för många lån och influenser – det här är en dubbel-cd – för att det ska vara mödan värt att räkna upp dem alla. Det intressanta är istället att postmodernisten Gessle (i betydelsen att fritt citera och, i mindre mån, dekonstruera popmusikhistorien) äntligen tycks hittat fram till de mest obskyra skivorna i sin skivsamling. Vilket i det här fallet, förutom de obligatoriska Beatles-influenserna, innebär mer soft rock och psykedelisk folkrock och mindre Ramones och Tom Petty än vanligt.

Även om Gessle skrivit några av sina absolut bästa låtar så är det själva helheten – framförandet och produktionen – som imponerar mest. Gessles medspelare och medproducenter Christoffer Lundquist och Clarence Öfwerman måste framhållas, förstås, men även sångerskan Helena Josefsson. Hennes solosång på Hey Mr DJ (won‘t you play another love song) får mig att längta efter mer, särskilt som ett av problemen med Gessle är hans jobbiga röst.