Betyg: 5 av 6

Jag och PJ har känt varandra sen vi var små – hon 23 och jag 13. På den tiden ville vi mest att musik skulle vara högljudd, skramlig och minimalistisk. Senare gick vi båda igenom en experimentell goth-fas som vi tack och lov klarade oss ur utan andra men än en stor kärlek till designern Anne Demeulemeester. På sista tiden har hon hängt mer och mer med John Parish, och de två tillsammans är så smarta att jag känt mig utanför.

Men så för två veckor sen la 13-åriga Tavi Gevinson upp en bildkavalkad med PJ Harvey på sin modeblogg, och jag kom återigen ihåg hur viktigt det är att ha PJ som vän när man är ung, isolerad och besatt av populärkultur.

Let England shake är en temaskiva om engelska krig genom tiderna, den innehåller berättelser från Anzacs skyttegravar, irländska bygelhorn och irakiska samplingar. Men där hörs också ett tunt spöke av Harveys tidiga 4-track demos, en av världens bästa proto-blues-skivor. Då lät hon som en modern arvtagare till Utah Smith eller vem som helst född före 1920 med ordet ”Blind” i förnamnet.

Här, på hennes åttonde album, finns samma råa gitarr, samma strippade trummor, och Harvey låter rösten bli djup och gurglig. Men skivan innehåller luftig pop också. I Last living rose, en rolig hitlåt om saker som ger Dorset-födda Harvey hemlängtan (ljudet av fylleslagsmål, stinkande gränder, dimma, döda kaptener), sjunger hon klart och vackert.

Jag skrev nyligen om det växande problemet med konstnärsbarn som gör enkla val och sjunger som Björk. Men Björk föddes ju faktiskt också av radikaler, precis som PJ Harvey, vars föräldrar indoktrinerade henne med knasmusik som Captain Beefheart.

Med den bakgrunden blir det mer intressant när en musiker vågar – och kan – sjunga bra. Precis som Harvey gör i On Battleship hill. Jag är helt med på kulturkonservativa, absoluta sanningar, men den som sa att kontext inte spelar någon roll hade tittat för djupt i sitt Chateau Margaux.

Tre ackord och lite smärta är egentligen allt man behöver, sa Harvey i början av sin karriär. Let England shake innehåller mycket mer än så. Skivan är inspelad i en kyrka, den refererar minst två obskyra böcker och Harvey spelar cittra. Men musiken är fortfarande så enkel och intagande att till och med desperata landsorts-tweens bör kunna ta den till sig.