Betyg: 5 av 6
5 På Galgberget, norr om Visby, står tre pelare kvar som ett minne från brutalare tider. Där brukade brottslingar hängas på medeltiden. Man kan anta att Pascal, som bildades på Gotland, har lånat namnet till sin andra skiva från denna mytomspunna plats.
Låten Galgberget avslutar också Pascals 32 minuter och 37 sekunder korta känslomässiga krevad. I dagens läge är det ovanligt med artister som inte späckar sina plattor så mycket det bara går. Men de går att maximera på olika vis och Pascal väljer den smartare vägen. Allt som inte fyller en klar uppgift plockas bort. Och mer musik än på Galgberget behövs inte.
På debuten Förbi fabriken hörde vi ett band som redan hade hittat sitt sound och sin idémässiga värld. Att debutanter är så klara över vad de är bra på och vad som krävs för att säga det de vill säga är ovanligt. Men Pascal är ovanliga. Trots att både texterna och musiken har något enkelt, nästan banalt, över sig ska man inte låta sig luras. Att hitta fram till det elementära – till kärnan – är en svår konst. En konst som Pascal behärskar fullt ut.
Vill man ha referenser är namn som The Who, Joy Division och The Cramps sådana som kan nämnas. Men att Pascal här gör en svensk version av Judas Priests Painkiller, eller att de tidigare tolkat Bruce Springsteen och Kal P Dal, säger också en del om var de kommer ifrån musikaliskt.
Isak Sundström (sång och gitarr), Manuela De Gouveia (bas och sång) samt Mimmi Skog (trummor) har rensat lite i ljudbilden sedan senast. Produktionen på Galgberget är klarare. Men det förtvivlade ursinnet är helt intakt. En sådan vardaglig låt som Oslo, där en bilresa till Norges huvudstad avhandlas, blir exempelvis direkt gastkramande.
De Gouveia och Skog naglar stabilt fast den mullrande bottenplattan i låtarna. Sedan kommer sång och gitarr in, skummande av vrede och sorg. Det är både ömsint vackert och skrämmande.
