Can var ett av de viktigaste banden på krautrockscenen. Tillsammans med Faust, Neu!, Amon Düül och en handfull andra grupper satte de Tyskland på den internationella rockkartan för första och enda gången med en råare och mer gnisslande variant på den amerikanska psykedelian och den brittiska progressiva rocken. Allt hände under ett tiotal intensivt kreativa år från 1968 och framåt, men har lämnat djupa avtryck hos generationer av experimenterande rockmusiker.
Även om medlemmarna i Can till största delen både lät och såg ut som typiska 70-talsrockare låg deras sätt att skapa musiken på närmare jazzen och konstmusiken. Både Holger Czukay och Irmin Schmidt hade ju studerat för Karlheinz Stockhausen innan de, som så många andra, lockades av rockmusikens kraft.
Gruppen hade för vana att spela in alla jam, repetitioner och konserter och sedan klippa ihop dem till låtar, sviter eller filmmusik. Det närmast maniska inspelandet resulterade förstås i ett omfattande arkiv med rullband.
Den box med drygt tre timmars outgivet material som nu föreligger har sammanställts av Irmin Schmidt och hans svärson Jono Podmore. I en intervju med det brittiska magasinet Uncut berättar Schmidt att det totalt handlade om 50 timmar inspelad musik men att det inte var mer än detta som var värt att ge ut.
Långt ifrån att vara en överflödig samling med alternativtagningar är det snarare att betrakta som ett ”nytt” tredelat album med Can.
Den som redan är bekant med gruppens till största delen instrumentala musik, och det bör man vara innan man tar sig an boxen, kommer att känna igen sig. Waiting for the streetcar, för att ta ett exempel, är med sångaren Malcolm Mooneys maniska upprepande av låttiteln till ett kantigt groove, toppad med fuzzad gitarr, så mycket Can det kan bli. Precis som majoriteten av materialet här känns det märkligt att det legat gömt från världen sedan 70-talet. Det här är ju så långt från en överflödig kompilation man kan komma.
Fast även om det suggestivt monotona rockgroovet, de abstrakta experimenten och den framsynta inspirationen från utomeuropeiska musikkulturer placerar Can bland de främsta kan man ju inte komma ifrån att de var ett ganska grabbigt gäng. Som mest jobbigt grabbiga är de förstås när de spelat in någon som urinerar och inkluderat det som en låt.
