Här trodde man i sin enfald att ingen kunde blir mycket mer besviken, ilsken och konsumtionskritisk än Nina Björk är i sitt senaste och alldeles utmärkta manifest, ”Lyckliga i alla sina dagar”.

Men, jo, det gick.

Det är onekligen intressant att Ulf Lundells dubbelalbum, hans första nya musik sedan 2008 års ”Omaha”, närmast kan betraktas som ett syskonverk till Björks bok. Feministen och kärleksdåren sitter i samma båt. Men där den ena håller sig till blott 180 ödmjuka sidor tar den andre aningen mer plats.

Björks fjäderlätta språkbruk vill man läsa i ett svep, Lundells album är ett hårt arbete att ta sig igenom. Rent rockjournalistiskt är det här motsvarigheten till att hugga ved under gassande sol. Eller möjligen i hällregn.

Orden som försvunnit från samtliga riksdagspartiers agendor – empati, rättvisa och solidaritet – är konstant på både Björks och Lundells läppar. Utförsäljningen av vår välfärd och sjukvård likaså.

Det är omöjligt att inte sympatisera med Lundells brinnande engagemang. Inspirerad av Ry Cooders nyvaknade politiska intresse tar han i från tårna för att fråga oss alla hur i helvete vi ska vända det sjunkande skepp som är Sverige år 2012. Han belyser det ur alla vinklar och ser knappt något han kan tro på.

Här finns också stunder av den moraliska självrannsakan om den priviligierades plikt att tala för dem som saknar en egen röst som också möter oss i Björks bok.

Inramningen är lite knepigare att tillgodogöra sig.

Den bluesiga Peps Persson-reggaen i ”79%” är svår att kalla klädsam, likadant med den outhärdliga raggarrocken, den som han brukar återvända till när han är som argast (samt bestämmer sig för att spela in utan producent). Den som han så väl vet att ingen kritiker någonsin har lyckats uppskatta.

Mitt i allt gör han en nostalgisk tolkning av Eldkvarns ”Fula pojkar” från 1980.

Märkligast – men just därför också ganska tilltalande – är den djupt Weimarteatrala ”Sjörövar-Jennys sång”. Balladerna blir därför som oumbärliga små oaser.

Musikaliskt är ”Rent förbannat” något jag sällan kommer att återkomma till annat än under tvång men texthäftet tänker jag stoppa i innerfickan och bära med mig i vinterjackan som vore det en ”Ulfs lilla röda”.