I det tidiga 1970-talet började många jazzmusiker ta intryck av rock och funk. Miles Davis dubbelalbum ”Bitches Brew” brukar anges som en av startpunkterna och Chick Coreas Return To Forever som en av de stilbildande grupperna.
Två nya svenska album aktualiserar, eller ska vi säga problematiserar, denna genre som kom att kallas jazzrock (eller jazzfusion). I pressreleasen som medföljer Svenska Kaputts självbetitlade debut talas det om ”psykedelisk jazzrockfusion”, vilket inte är så konstigt då gitarristen Reine Fiske och trummisen Johan Holmegard, båda från den proggpsykedeliska gruppen Dungen, ingår i gruppen. Med saxofonisten Jonas Kullhammar och basisten Torbjörn Zetterberg blir det något av en svensk supergrupp.
Fast där den ursprungliga jazzrocken kom att handla om individuella uppvisningskonster är den musik som Svenska Kaputt representerar kollektiv och inte alls tävlingsinriktad. Snarare kan den jämföras med den jazzrockvariant i näbbstövlar som uppkom som ett viktigt sidospår i den svenska proggrörelsen. Det enorma öppningsspåret ”Tröstlösa tårar” inleds visserligen med en postrockigt ödesmättad pianoslinga men sedan är det Fläsket Brinner man får i tankarna. Jonas Kullhammars barytonsax nickar åt Fläskets Gunnar Bergsten och Reine Fiskes gitarrsolo ger sig ut i Frank Zappa-land (Zappa var ju också jazzrockare). Det finns andra spår att följa och även om musiken ibland stannar upp på ett ofruktsamt sätt så är det en stark debut.
Klabbes Bank, som med ”Protect the forest” följer upp den lysande ”Je suis la mer”, har mindre av psykedelia men mer av postrock i sig. Vad de framför allt delar med Svenska Kaputt är den varma och lite trasiga ljudbilden. Båda grupperna gillar ju, som så många andra nuförtiden, när det skaver och skevar och skorrar.
Sedan sist har Klas-Henrik Hörngren (Klabbe alltså) upptäckt de gamla syntarnas magi vilket innebär en ljudbild präglad av analog elektronik, parad med jazzigt blås och en stökig rytmsektion. Precis som på ”Kålsäter” och ”Je suis la mer” handlar det om finurligt melankoliska melodier, intrikat ensemblespel och inspirerade solon. Vad som hänt är att musikens tungsinta – för att inte säga dystopiska – drag förstärkts. Det är bara bra, det är ju så med musik att även det mörkaste och dystraste kan ha en uppfriskande effekt.
