Betyg: 5 av 6

Plötsligen är det som om det där glastaket som svensk musik slagit huvudet blodigt mot, i alla fall så länge jag levt, krossats. ”Bra för att vara svenskt” finns inte längre. Nu är det bra, punkt. Och Anna Ternheim är en av dem vi har att tacka för det. Hon spelar sina stillsamma visor helt obegränsad av geografi eller omgivningens förväntningar.

Inför The night visitor har Ternheim berättat om skrivkrampen efter senaste skivan, Leaving on a mayday, om utmattningen efter turnéerna och om hur hon, som är självlärd, började ta lektioner för gitarristen Matt Sweeney. Efter ett år dominerat av planlösa promenader och en kärleksaffär började hon, till slut, spela in musik igen. Tillsammans med ett gäng väderbitna män, på plats i Nashville med Sweeney som producent, har hon nu gjort en skiva som är både exakt och organisk.

Bäst är duetten med David Ferguson, covern The longer the waiting (the sweeter the kiss), där de två verkar sjunga till varandra från olika tidsåldrar: han som om han vore 87 för 100 år sen, och hon som ett barn framför stereon, som sjunger med i en redan död mans längtan.

Melodierna påminner ibland om Townes Van Zandt, men samtliga detaljer – från arrangemang, till gäster (Will Oldham, Cowboy Jack Clement), till foton – verkar gjorda av någon som är trygg i övertygelsen om att hon mycket väl kan ha skrivit en framtida klassiker.