Den som växer upp med kammarmusiken verkar ha ett mer avspänt förhållande till genren jämfört med den som mottar kallelsen senare i livet. Musicerandet blir innerligare och inte så effektsökande eftersom musikerna är mer lyhörda för varandra, inte bara för publikens signaler. Och som åhörare får man lättare att sjunka ned i det rofyllda tillståndet av absolut trygghet.
Det händer inte ofta men så skedde när Trio Smetana på onsdagen avslutade årets serie av sommarnattskonserter på Nationalmuseum. Den konstnärlige ledaren Staffan Mårtensson behövde bara sätta in sin klarinett i Brahms a-molltrio op 114 för att den skulle bli det perfekta kugghjulet i samspelet mellan Jitka Čechovás piano och hennes makes cello.
Få har som den tjeckiske cellisten Jan Páleníček fått kammarmusiken med modersmjölken. Änglarna som vaktade hans vagga var bestämt en pianotrio, eftersom fadern Josef Páleníček var en av landets främsta pianister och grundade sin Smetana-trio redan 1934.
Nu på tolfte året med sin hustru och tillsammans med violinisten Jana Vonášková-Nováková upprätthåller sonen familjens traditioner genom att kombinera troheten mot notbilden med anspråkslöshetens konstnärliga signum. Charmen i Haydns kända G-durtrio med dess variationer och ungerska rondo framträder bäst när den spelas så här flärdfritt. Och det är just hushållandet med idéer som sätter mästarstämpeln på Dvořáks andra trio op 26 med dess dramatiska stegringar, furianten på scherzots plats och finalens alla zingarese med Brahms som förebild.
Före Josef Suks Elegie till minne av skalden Julius Zeyer rapporterade Staffan Mårtensson med hjälp av Carin Bartosch-Edströms humoristiska klarinettmonolog Redan morgon! om uttröttade föräldrars desperata försök att få en gnutta sömn.
Brahms sista förälskelse var klarinettspelet av den legendariske solisten i Meiningens hovkapell, Richard Mühlfeld; det var hans unika ton som väckte hans slocknade skaparlusta. Men också till insikten att hans framtid låg bakom honom, ty en elegisk uppgivenhet vilar över alla hans verk för detta instrument. Inte ens dansrytmen i trions tredje sats visar någon riktig livsgnista. Det är ett gripande dokument.
Mattan under flygeln visar sig nu kunna dämpa reflexerna precis som beräknat. Bara man vrider notställens belysning så att den inte sticker i ögonen kommer allt att fungera perfekt till nästa år.
