Betyg: 6 av 6
Den mest originella duon – Per Henrik Wallin och Sven-Åke Johansson – inom svensk jazz och improvisationsmusik hyllas nu med en mycket fin box med fyra cd-skivor, varav tre tidigare outgivna, som spänner mellan 1974 och 2004, året före Wallins bortgång. En stor kärlek till traditionen band dem samman likväl som en nyfikenhet på vad som fanns bortom det beprövade.
Utan ironi men med humor kunde de därför minnas Sigge Fürst samt liva upp den gamla slagdängan Ungmön från Käringön för dem som har den i minnet. Detta för att sedan virvla runt i snabb och vildsint frijazz.
Mitten av 70-talet, frijazzen blommar i Europa och Johansson har bara några år tidigare spelat på tyske Peter Brötzmanns klassiska Machine gun som visade en helt ny ingång i jazzen. Med Wallin behåller han det fenomenala drivet men lämnar det taggiga. Trumklangerna rinner fram med träffsäkra rytmiska markeringar i ett tätt samspel med Wallins flödande piano. Det är en ihållande färd in och ut ur jazzstandards, gamla sånger och marscher som man lätt och tacksamt förlorar sig i.
Vid mitten av 80-talet låter de annorlunda. Johansson skapar ljud mer än rytmiska bakgrunder. Musiken gör större vändningar med inslag av Johanssons dragspel och sång. Självklart påverkar detta Wallin som skjuter in pauser och omstarter på ett annat sätt än tidigare. Det teatrala får större plats och Johansson sjunger ledigt om ålar som biter ankorna i fötterna medan Wallin spelar en jazzig blues hämtad från vilken hotellbar som helst. Det märkliga är att det fungerar väldigt bra.
Frånvaron av kontrabas på dessa tidiga inspelningar är inget problem. När den väl dyker upp på inspelningen från Norrköping 2004 fyller den dock sin funktion. Möjligtvis beror det på att Wallin hamnade i rullstol efter en olycka 1988 och inte längre kunde använda pedalerna.
Men det han förlorade i klangdjup vann han i den mycket avancerade rytmiken. Och få är lika lämpade för basen som den numera i Sverige boende Joe Williamson. Han kan svänga grymt och är lika reaktionssnabb som idérik.
Wallin är stramare och har närmat sig Thelonious Monk i både frasering och rytmik. Med Johanssons växlingar mellan punktspel och drag med stråke på cymbaler och annat tycks de tre vandra på egna stigar men förunderligt nog nå samma mål: en makalöst bra jazz.
