Betyg: 3 av 6

Få, om ens någon, kan i ord fånga den grå motviljan på en nyvaken svensk pendeltågsperrong som Tomas Andersson Wij. Och där texthäftet är en ypperlig lyriksamling – om föräldraskap, kärlek, nära vänners bortgång, stockholmsk missunnsamhet och insikten att han nu är äldre än Jesus – är den musikaliska inramningen ständigt nyduschad. Trots att producenten Tobias Fröberg teoretiskt strävar mot något annat. Citronfräsch som ett nyinstallerat radhuskök saknar den förmågan att släppa taget från inflytandet av den handfull artister som drabbade Tomas i åttiotalets slut. Musiken står stilla, livet och texterna rusar vidare.