Betyg: 4 av 6
Även om Kents allians med Sony Ericsson väckt irritation i vissa läger måste man konstatera att gruppen alltid vårdat sitt varumärke med stor omsorg. De har en konsekvent och mycket medveten konstnärlig framtoning – musik, texter, omslag, attityd – och vet värdet av att inte tjata ut sig själva med överdrivet konserterande och alltför riklig exponering i medier. Grundanslaget är mörkt och allvarligt - dock inte så tungt att det kan stöta bort någon – men varieras och utvecklas med små men effektiva medel.
Sjunde albumet är mer syntdominerat än tidigare och lutar sig mot Depeche Mode och annan syntpop från 80-talet utan att det blir något större avsteg från gruppens tidigare mer gitarrdominerade ljudbild.
Jocke Bergs gnälligt glidande röst känns igen och de texter han skrivit pendlar som vanligt mellan laddade iakttagelser och banala formuleringar. När han i det första spåret, Elefanter, sjunger om hur ”de pratade om dig via kortvåg” får han i alla fall mig på kroken (jag menar, vem talar via kortvåg nuförtiden?).
Svårare blir det i det – medvetet eller omedvetet - komiskt betitlade avslutande spåret Ensammast i Sverige. Jag har svårt att känna något i mitt inre när Jocke Berg deklarerar att ”det varit en lång lång natt” och att hans tårar är ”lugna och behärskade”. Betydligt starkare blir det när syntslingan mot slutet försvinner i ett kallt svart hål och får albumet att upplösas i ett kosmiskt svävande tillstånd. En annan sådan detalj är syntslingan som så snyggt binder ihop Sömnen med Vy från ett luftslott, två sinsemellan helt disparata spår. Sådana detaljer kan förefalla perifera men är betydelsefulla för helheten.
Man kan säga mycket om Kent, men att kalla dem roliga låter sig inte göras. Tillbaka till samtiden är således ännu ett medvetet dystert kapitel i Kent-romanen. Ett gediget hantverk som redan befäst deras ställning ytterligare i rocklandet Sverige. Några nya själar kommer de däremot inte att vinna.
