Betyg: 4 av 6
Man vill helst undvika jämförelsen. Men den ystra glädje och melodiösa entusiasm som präglar The Strokes fjärde album är snarlik den Beady Eye verkade känna när de undslapp Noel Gallaghers diktatur. När Julian Casablancas nu låter medlemmarna i hans NYC-kvintett bidra med musik blir effekten än mer sprudlande. Som om The Strokes försöker återskapa The Strokes. Det Strokes som fann sitt egna lilla Lower East Side-kvarter mellan The Cars, Tom Petty, Duran Duran och The Only Ones i slitna Chucks just när vi behövde detta som mest.
Det fascinerande är hur de – nästan en smula oförtjänt vill man säga – med den sexigt självklara enkelhet som präglade deras första ep i dag framställer sig som ett klassiskt amerikanskt rockband och i häpnadsväckande många avseenden kommer undan med det.
