Betyg: 4 av 6

Efter sexton album är inte musiken nödvändigtvis det mest fascinerande med Sonic Youth. Vi vet ju vid det här laget hur den låter. Minst lika intressant är att Kim Gordon och Thurston Moore fortfarande vill luta sig mot en djupt rotad referensbank av vad de anser vara coolt; en oföränderlig värld någonstans mellan en studentikos konstinstallation, estetisk skivsamlarjazz och ett refuserat kapitel av Please kill me. Estetik har en förmåga att skymma sikten för det faktiska innehållet. I synnerhet nu när där deras popsånger i moll är obarmhärtigt nedtyngda av medelålderns tilltagande saknad över vänner som börjar gå bort.