Betyg: 5 av 6
De skulle så lätt ha kunnat gå över gränsen för hur mycket humor popmusik egentligen tål. Men när Joe Goddard (Hot Chip) och Raf Rundell döper sig efter en homosexuell subkultur och uppdaterar housemusikens ursprungliga ideal gör de det med så mycket kärlek och värme att man blir alldeles rörd. Likt ett politiskt LCD Soundsystem från östra London – med exakt allt vad det innebär – skriver de en sång om hur en arbetskamrat på dammsugarfabriken första gången spelade The Congos för dem och de samplar en Andrew Weatherall-intervju där han berättar hur ecstasy förstörde hans musiksmak. Nämnde jag att The 2 Bears vill att house ska handla om house och samtidigt lyckas komponera disco som behandlar den höjda pensionsåldern i Storbritannien?
