Betyg: 4 av 6

När folk över fyrtio pratar om dagens ungdom, drar de alltid samma skämt. De tror att kidsen är oförmögna att bilda en fullständig mening och härmar den yngre generationen med ett språk som bygger på orden ”alltså” och ”ba”. När band som varit ­aktiva över tjugo år är i färd att släppa nytt händer inte sällan något liknande. Vissa verkar tro att nu metal är den ”nya” grejen och tänker att en nytändning är lika med fula, dämpade riff. Ungdomen gäspar ointresserat och bandet ifråga gör bort sig. Det hände exempelvis på Girlschools nya album.

En annan veteran – Motörhead – kör istället på en hyfsat konsekvent och oinspirerad linje. Skivorna kommer regelbundet, liksom livespelningarna, men istället för att vara solida och självklara kan det kännas otroligt tvunget.

Black ice går inte i någon av fällorna. AC/DC behöver egentligen inte släppa en ny platta och de har väntat åtta år med denna. De skulle utan problem kunna köra en världsturné lite då och då och klara sig fint. Istället kommer de med ett album som håller hög kvalitet – utan att varken göra parodi på sig själva eller modernisera soundet. Alla hade förväntat sig att det skulle låta som AC/DC, men att Black ice faktiskt känns taggad är både en bedrift och en stor bonus.

Skivan har dock två problem. Dels saknas de där riktiga allsångsrefrängerna à la TNT eller Highway to hell. War machine är den enda som i så fall skulle kunna vara i närheten. Och femton (!) spår är att ta i. Faktiskt är det vid låt nio, Decibel, som det börjar att svaja. Nästföljande Stormy may day är en trist semiballad och She likes rock’n’roll är lika fånig som titeln antyder. De sista fyra låtarna försvinner i det parallella universumet för bortglömd treackords-rock. Plattan hade tjänat på att ­kortas ned – ty första halvan är det inget fel på. Försök till exempel att hålla stampa-foten-­reflexen i schack till Big Jack eller Anything goes. I Smash’n’grab får australiensarna till det där snygga segsvänget som i Rock and roll ain’t noise pollution, och att man egentligen bara behöver ett riff för att göra en bra låt blir tydligt i Spoilin’ for a fight.

Några framtida klassiska Angus Young-mackor finns inte på Black ice, men den ­duger för tillfället.