Det går inflation i återupptäckta singer/songwriters. Många är de recensioner som försöker övertyga om storheten hos en avdammad sångare, men något mer än en hajp blir enbart de som trollbinder på djupet - där Nick Drake är arketypisk. För några år sedan började fokus riktas mot den kaliforniska singer/songwritern Judee Sill, som 1979, 35 år gammal, dog av en överdos. Svenska Nicolai Dunger och Frida Hyvönen medverkar nu tillsammans med tretton andra indieartister från England, Kanada och USA på skivan Crayon angel: A tribute to the music of Judee Sill. För Dunger var mötet med Sills musik något nästan religiöst:

– Det finns en otrolig exakthet i arrangemang och röst på ett sätt som jag inte har hört tidigare. Musiken är en speciell blandning av det upplyftande och direkta, samt det intrikata och aviga.

Judee Sills låtar är mycket riktigt genomsyrade av religiösa referenser, men de är i lika hög grad psykedeliska. Sill var en komplex och motsägelsefull person. En djupt troende och klassiskt skolad barockmusiker med stark självdisciplin, liksom en bisexuell folkgitarrist, heroinist, rånare, prostituerad och kåkfarare, som hade dekadenta LSD-fester med sina fans. Det är en märklig nyansrikedom, vilken återspeglas i musiken - som Sill själv kallade för country-cult-baroque.

Michael Saltzman är en av grundarna till det lilla skivbolaget American dust, som sedan tre år tillbaka har arbetat med Crayon angel. Saltzman kan inte nog beskriva sin kärlek inför Sills musikskatt:

– Judees musik är förblindande vacker. Det finns något otroligt sammansatt i hennes verk. Det är pop, eller kanske folkmusik, men dess struktur har samma elegans som stora klassiska mästerverk. Därtill är hennes biografi så otrolig och jag tycker att dess tragiska dimension är infogad i låttexterna.

Innan sin död hann Judee Sill ge ut två album; den självbetitlade debuten (1971) och Heart food (1973). Trots att radio ofta spelade hennes låt Jesus was a crossmaker (som på Crayon angel tolkas av Frida Hyvönen) - och trots att kritikerkåren älskade henne, var det enbart genom The Hollies cover av samma låt som Sill fick sin enda egentliga hit. Hon hade inte mycket gemensamt med andra samtida folksångerskor som Joni Mitchell och Judy Collins - och hamnade följaktligen i deras skugga. Sill var ingen klassiskt bildskön hippieguldlock. Hon var en udda sångfågel med dragning till mörkret, trots sin kristna tro.

Den amerikanske lo-fi-ikonen Bill Callahan (alias Smog) och den kanadensiske fiol-singer/songwritern Owen Pallett alias Final Fantasy, medverkar båda på Crayon Angel och delar en oerhörd beundran inför Sill.

– Hennes röst, pianospel och melodier är omisskännligt hennes och ingen annans. Hon var lika banbrytande som Leadbelly, säger Callahan.

Pallett sluter upp i lovprisandet:

– Judee Sill förkroppsligar det som jag dras till mest inom musik; spektakulära nederlag. Hennes låtar är så genomsyrade av ambition och så teoretiskt laddade. På det bisarrt polyfoniska niominutersstycket The Donor - som jag tolkar här - tar hon sig själv precis intill gränsen för musikalisk kollaps. Det är då jag verkligen känner hur unik hennes musik är.