Betyg: 4 av 6
En andlighet går genom Halmstadtonsättaren Tommie Haglunds musik. Cellokonserten Flaminis Aura relaterar till Swedenborg, den symfoniska dikten Hymnen an die nacht, för violin och orkester, anknyter till den tyske romantikern Novalis diktverk.
Temat hos Novalis är övervinnandet av döden. Död och natt står inte i motsättning till liv och ljus, men för att nå harmoni är det nödvändigt att se sammanhanget mellan dessa världar.
Haglund har inspirerats av det säregna bildspråket och den romantiska religiositeten i hymnerna. Det musikaliska materialet transformeras i en rad episoder som föds och slocknar. I återkommande solokadenser avtecknas violinisten mot orkesterkollektivet.
Atmosfären i verket har viss likhet med Alban Bergs lyriska violinkonsert. Mot det långspunnet målinriktade hos Berg är Haglunds poem mer statiskt. I slutet genljuder Dowlandsånger. Den statiska karaktären och det långsamma tempot, typiskt för Haglund, gör att längden (39 minuter) känns påtaglig.
Den amerikanska violinisten Elizabeth Pitcairn uruppförde kompositionen 2005 på sin röda Stradivariusviolin med samma krafter som på skivan: Helsingborgs symfoniorkester under Hannu Koivula. Hon gör en säker, inkännande tolkning med ovanligt skön violinton. Även orkestersatsen får ett lyhört framförande.
Till den krets vilken ser det som angeläget att sprida Haglunds musik hör dirigenten Joachim Gustafsson, pianisten Carl-Axel Dominique, klarinettisten Karin Dornbusch, violinisten Dan Almgren och sopranen Tua Åberg. Här tolkar man Röstens dotter (2003) tillsammans med Jeanette Bjurling, sopran, John Ehde, cello, Marie Åström, harpa och Markus Leoson, slagverk. Stark och klangligt finkänslig musik, ypperligt framförd.
Behagligt lätt och genomskinligt klingar To the sunset breeze (till Delius minne) i Lysellkvartettens utförande med harpisten Stephen Fitzpatrick och gitarristen John Mills.
