Betyg: 6 av 6
Passionerna efter Johannes och Matteus evangelier är de enda helt bevarade av de fem passionsverk som omnämns i Bachs nekrolog. Att Bach värderade Johannespassionen visas av att den finns i fyra versioner, 1724, 1725, 1732 och 1749, där den sista liknar den första.
Belgiska instrumentalensemblen Ricercar Consort bildades 1980 och gjorde sig på 80-talet känd med en serie inspelningar på eget skivmärke av kammarmusik och kantater från tysk barock. Sedan dess har man släppt ett 50-tal skivor, varav många prisats, senast en cd från 2009 med Bachs g-moll-mässa och Magnificat.
Efter att Bach lämnat Köthen för Leipzig överraskade den nye kantorn vid Nikolaikyrkan med denna praktfulla Magnificat vid julen 1723. Långfredagen 1724 uppfördes Johannespassionen, hans andra större komposition för det anspråksfulla och kulturellt livaktiga Leipzig, som blomstrade med mässa, boklådor, tidningsväsende och kafékultur.
Johannespassionen är slankare, tätare och betydligt kortare än Matteuspassionen, men har mer konstnärligt raffinerade arior, vilka räknas till Bachs bästa.
Dirigenten Philippe Pierlot har valt första versionen, till vilken han adderat två nummer ur 1725 års variant; basarian Himmel reisse, Welt erbebe, med den interpolerade soprankoralen Jesu, deine Passion, samt finalkoralen Christe, du Lamm Gottes.
Johannespassionen har inte Matteuspassionens monumentalitet, vilket öppnar för intimare klanger. Och hos Pierlot utgör de åtta solisterna också kör. Detta till skillnad från exempelvis Herreweghes (2001) eller Suzukis (1998) inspelningar med separata körer. Olikheterna ligger i tradition och struktur, Ricercar Consort är en instrumentalensemble med externa vokalister, Herreweghes Collegium Vocale Gent en kör med externa instrumentalister medan Suzukis Bach Collegium Japan som grund kombinerar instrument och kör.
Den mindre kören hos Pierlot ger dock tillfredsställande uttryck åt dramatiken i de många bibelkörer som ger Johannespassionen dess speciella karaktär, och medför en bättre genomlysning av deras polyfona komplexitet.
Valet av 1724 års version innebär att instrument som blivit omoderna 1749, som luta och viola da gamba (trakterad av Pierlot) används. Men det är snarast regel.
Utsökt orkesterspel förenas med vackra vokala insatser i ett utförande med intim skala, där verkets djup, innerlighet och täthet ges övertygande uttryck.
