Medan konstmuseer i sina stora samlingsutställningar inte sällan tvingas avstå från de intressantaste objekten, är det nästan självklart att de främsta av en komponists verk ingår i en stor tonsättarfestival.
Kanske räknar Steve Reich inte de tre 90-talsverk som bildade fredagsprogrammet, Triple Quartet, Proverb och City Life, som sina bästa, ty han närvarade inte vid den välbesökta konserten.
Minimalismens urcell, Terry Rileys In C (1964), en repetitiv musik som med små variationer reproducerar sig själv, var Reichs utgångspunkt varifrån han skapade sin speciella teknik, fasförskjutningen. I en från början unison puls sker minimala tempoförändringar i någon eller några av stämmorna, vilket bildar en rörelse, en kontinuerlig förskjutningsprocess i själva pulsen.
Triple Quartet (1998) skriven för Kronoskvartetten, komponerades för tre stråkkvartetter, varav två är inspelade. Dessa bandade ensembler alstrade i första satsen en monoton, ojämnt huggande rytm mot en långspunnen melodik hos Dahlkvistkvartetten, där förstafiolen och violan kombinerades mot andrafiolen och cellon. I sista satsen var förhållandet omvänt, melodiken kom ur högtalarna. Mellansatsens långsamma melodi hade en närmast sakral renhet, stycket gav en oväntad bismak av romantik.
Minimalismen må vara amerikansk, men Reich inspireras här av energin i sista satsen av Bartóks fjärde stråkkvartett. Den till viss del etniskt klingande melodiken underströk detta inflytande. Dahlkvistkvartetten gjorde en stark insats.
Europeiskt inflytande finns även i Proverb (1995), där satstekniken hos en av den medeltida Notre Dame-skolans mästare, Perotinus, influerat Reich. Tre sopraner, två tenorer, två vibrafoner och två elorglar framförde denna tonsättning av en text av Ludwig Wittgenstein. Kyrklig känsla blandad med hypnotiserande minimalism blev resultatet.
En stor del av behållningen utgjordes av Synergy Vocals subtila sång, en vokalensemble med rötterna i Swingle Singers. Ingenting oväntat hände i denna musik, lika prydligt komponerad som Triple Quartet.
Det femsatsiga City Life (1995), för medelstor instrumentalensemble, följer dock en amerikansk tradition, från bland annat Gershwins An American in Paris, där stadsljud ingår i kompositionen. Talfragment, trafikljud, en pålkran med mera bildar del av verket där den täta tredje satsen gjorde det starkaste intrycket.
