Betyg: 4 av 6
Staffan Hellstrand har hamnat i skuggan av firade rocktrubadurer som Lundell, Plura och LeMarc. Det är orättvist då Hellstrand gestaltar delvis samma manliga erfarenhetssfär men är mindre konstlad och bättre på att hitta attraktiva melodier.
Det nya självbetitlade albumet är det första på fem år och på alla sätt och vis typiskt för honom. Visserligen mer folkrockigt än garagerockigt, och med vokalt stöd av Charlotte Berg istället för Idde Schultz, men lika passionerat och naket ärligt som någonsin förr.
Visst blir rocken stundom lite menlös i sin förutsägabara lunk, och engagemanget för de tilltufsade tipar ibland över i det melodramatiska, men i sånger som I någons famn och Ögonblick i månljus briljerar han.
