Betyg: 4 av 6

Mot slutet av det fina titelspåret antyder Sophie Zelmani nästan – men bara nästan – en wailing. Det är sådant man noterar när uttrycket är så konsekvent nedskruvat och förändringsviljan så liten att den knappast märks. Bortsett från denna mikroskopiska avvikelse har Sophie Zelmani och Lars Halapi gjort ett album som låter exakt som de föregående sju som skaffat dem en så stor publik i Sverige, Tyskland och Schweiz. Inte ens ett spår, Interior design, som till viss del är improviserat och låter som om Lou Reed satt sig mellan dem avviker från den formel de etablerat och här ytterligare förfinat.