Bill Callahan, den amerikanska indiegenerationens ena svar på Leonard Cohen (David Berman i Silver Jews är den andra), har varit på väg just hit så länge.

Mot den nästan majestätiska melankoli, musikaliska närhet och vidöppna röst som träffar en rakt i hjärtat redan en halv minut in i hans trettonde album (men blott hans andra utan pseudonymen Smog). Det är som att kliva in i en 43-årig mans privata diktsamling om ett krossat hjärta som det verkligen aldrig var meningen att vi någonsin skulle få ta del av. När avslutande och evighetslånga Faith/Void ebbar ut förstår man precis varför Callahan var tvungen att ge upp sin gudstro.