Betyg: 4 av 6

Agnetha Fältskogs solokarriär kan naturligtvis inte mäta sig med den hon hade med Abba. Framgångarna med Anni-Frid, Björn och Benny var ju helt exceptionella. Men från och med singeldebuten 1967 med ”Jag var så kär”, som gick upp på ”Kvällstoppens” första plats, har soloartisten Agnetha Fältskog haft en odiskutabel stjärnstatus. Först enbart i Sverige, efter Abba-tiden även globalt.

Efter det engelskspråkiga albumet ”I stand alone”, som kom 1987, har det förvisso varit en stillastående karriär som mer handlat om privatpersonen Agnetha Fältskog än artisten. 2004 bröts tystnaden tillfälligt med cover-albumet ”My colouring book”, ett album som så här i efterhand ter sig som en parentes. Välgjort men tämligen ointressant.

När den idag 63-åriga popsångerskan från Jönköping nu återigen kliver fram med ett nytt album – lämpligt tajmat till öppningen av Abba-museet– är läget annorlunda. Med nyskrivet originalmaterial, huvudsakligen av hitmakaren Jörgen Elofsson, är det värt att ta på fullaste allvar. En snygg och värdig comeback, även om den antagligen inte markerar början på en ny fas i karriären. Agnetha Fältskog tillhör ju inte den skara artister som måste leva sitt liv i rampljuset, snarare tvärtom.

Initiativet till skivan kommer inte från Agnetha Fältskog själv utan från teamet Jörgen Elofsson och Peter Nordahl. De två ville fortsätta samarbetet från Björn Skifs-albumet ”Break the spell” och uppvaktade Agnetha Fältskog i hemmet på Ekerö med tre nyskrivna sånger. Sångerskan har i intervjuer sagt att hon inte hade tänkt sig någon fortsättning efter ”My colouring book” men att låtarna var så övertygande att hon inte kunde tacka nej.

Och jo, nog är det ett till stora delar högklassigt material hon fått att jobba med. Storslaget romantisk popmusik av gammal fin årsmodell (tänk 1970-tal) som anknyter till solokarriären istället för till Abba. Bara i en låt, ”Dance your pain away”, flirtas det med det stompiga Abba-soundet och 1970-talets europeiska kitschdisco. Tack och lov utgör den, tillsammans med Gary Barlow-duetten ”I should’ve followed you home”, ett undantag på ett mer balladorienterat album. Ju lugnare och lyxigare instrumenterat desto bättre.

Producentparet Elofsson/Nordahl har arbetat med en ganska liten grupp musiker, däribland gitarristen Mattias Torell och trummisen Per Lindvall, som lagt grunderna. Till detta har adderats Kungliga Filharmonikerna, som spelats in på hemmascenen Konserthuset under ledning av arrangören och dirigenten Nordahl.

Det har förhandsrapporterats om att Agnetha Fältskog varit lite ringrostig innan inspelningarna, men när det färdiga resultatet nu presenteras kan man konstatera att det låter lysande: hon sjunger med den höga klara stämma hon alltid förknippats med.

Det är naurligtvis inget album som bryter ny mark – speciellt inte det häpnadsväckande tråkiga omslaget som verkar ha hittats på en hylla för ej använda skivomslag från 1990-talet – men det är kvalitativ schlagerpop från början till slut. Särskilt bra är öppningen med ”The one who loves you now” och ”When you really loved someone” och avslutningen med ”Back on your radio” och ”I keep them on the floor beside my bed”. Det sistnämnda, det enda spår som Agnetha Fältskog själv varit med och skrivit, ger med romantiska stråkar och George Harrison-glidande gitarr längtan efter mer. Mycket mer.