Betyg: 2 av 6

Problemet med att försöka vara sexig är att försöket i sig själv per definition är raka motsatsen till vad som faktiskt är sexigt. För musiker som försöker vara sexiga är funken ett av de mest klassiska verktygen – den tummade basen får utgöra strippstången de ålar sig kring. Och Red Hot Chili Peppers är den sexiga musikens missionärer.

I’m with you är Red Hot Chili Peppers tionde album, och i och med den nya skivan har de även hunnit fram till sin åttonde gitarrist. 31-åriga Josh Klinghoffer ersätter John Frusciante som hoppat av bandet för andra, och förmodligen sista, gången. Det finns de som spekulerar i att Frusciante (som på egen hand släpper eteriska och vackra skivor som ingen lyssnar på) kan ha varit bandets verkliga visionär.

Red Hot Chili Peppers har varit både bombastiska och långrandiga, men nu, när de inte ens är det längre, verkar de ha förlorat just det som gjorde dem unika. Utan det musikaliska pillet och pyntet är de bara ännu ett slätstruket band som missbrukar funk på ett sätt som det borde finnas varningsdekaler för.

Det som började 1984 som en oskyldig Gang Of Four-producerad version på Minutemen och snabbt urartade till kalifornisk arenarock verkar nu ha seglat över den urvattnade kanten och rakt ut i ingenmansradioland. Rick Rubin, skivans producent, gör inget för att ändra på den saken. Ljudbilden på I’m with you slinker förbi utan motstånd eller överraskningar, med ett tydligt undantag – en härligt analog koskälla. Man kan som bekant nästan aldrig få för mycket koskälla.

Anthony Kiedis, mannen med en uppfostran så fri att den får Lars von Trier att framstå som hårt hållen, fortsätter också att envisas med sin karakteristiska pratsång. När han väl sjunger, som i Brendan’s death song – skriven till minne av Brendan Mullen, en nära vän till bandet och betydelsefull punkprofil – blir det till en av skivans mest intressanta låtar.

Det som faktiskt skiljer I’m with you allra mest markant från bandets tidigare album är det minimalistiska skivomslaget, skapat av den brittiska konstnären Damien Hirst. Jag har alldeles för få universitetspoäng för att förstå vad det betyder men gissar att det, precis som så mycket annat här i livet, på något sätt handlar om döden. Det skulle i så fall ge albumets godtyckliga titel en både mörkare och roligare nyans.