Betyg: 4 av 6

Det närmaste Melissa Horn kommit något som skulle kunna likna en lycklig kärlekssång är Till Hiva, från debuten Långa nätter, och Jag vet vem jag är när jag är hos dig, från uppföljaren Säg ingenting till mig. På det nya albumet finns inga ljusglimtar alls, annat än i enstaka textrader. Det förstår man redan när man ser att albumet inleds med en ”destruktiv” blues och avslutas med konstaterandet att någon (Melissa Horn eller en fiktiv gestalt) känner sig ”ännu sämre nu”.

Nej, jag vet, den medieskygga 24-åringen från Stockholm är knappast ensam om att skriva sorgsna, trånande och uppgivna kärleks- och relationstexter. Men hon gör det så konsekvent och vältrar sig så vällustigt i dåligt självförtroende, tvivel och vemod att man ibland inte vet om man ska skratta eller gråta.

Att man till största delen ändå fascineras och sugs in i hennes nattligt mollstämda grubblerier beror förstås på ett ärligt och direkt tilltal. Och en osviklig förmåga att på ett naturligt och otvunget sätt sammanfoga text och musik till ett lågmält slagkraftigt uttryck. En refräng som ”jag saknar dig mindre och mindre/det kommer annat emellan och det är bra/jag saknar dig mindre och mindre/jag har glömt dig en vacker dag” må se torftig ut men med musik till blir det suggestivt.

I likhet med Sophie Zelmani (som hon till viss del kan jämföras med) har Melissa Horn en producent som skickligt förser hennes sånger med en finstämd musikalisk dräkt. Zelmani har Lars Halapi och Horn har Ola Gustavsson, två herrar med kärlek till det amerikanskt folkrockiga 70-talet. Det blir särskilt tydligt i Dom som bländas av ljuset, där en tolvsträngad gitarr ekar av softa folkrockduon America. Styrkan med Melissa Horn är annars att hennes sånger är så förankrade i en svensk vistradition, något som i kombination med ett karaktäristiskt vibrato kan få musiken att låta förtjusande uråldrig.

Melissa Horn hade redan funnit sin introvert melankoliska form av vispop när hon scendebuterade som uppvärmare åt Peter Le Marc och släppte sin första singel Långa nätter i november 2007. Att det nya albumet kan ses som en fullkomligt logisk fortsättning på de två föregående, Långa nätter (2008) och Säg ingenting till mig (2009), utgör ännu så länge inget riktigt problem. Även om jag kan tycka att det bomullsmjuka och prydliga anslaget i den musikaliska inramningen slätar ut de intressanta spår av ångest och riktigt mörker som finns i texterna.