Betyg: 4 av 6

Vissa har inte ens gått Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Men alla älskar de synkoper, atonal sång och utlevelse på gränsen till Thorsten Flinck.

Genrens superstjärnor är bland andra The Tiny, Anna von Hausswolff och Wildbirds & Peacedrums, som nu släpper sin tredje skiva Rivers.

2008 utnämnde Rikskonserter kontroversiellt Wildbirds & Peacedrums till årets Jazz i Sverige-grupp. De har aldrig gjort renlärig jazz, men i och med Rivers lämnar nu Mariam Wallentin och Andreas Werliin jazzassociationerna bakom sig, något som också fått föreningen Sveriges ortodoxa jazznördar att trycka upp och skicka ”Vad var det vi sa”-vykort till Rikskonserters kontor. Istället låter de två skivorna som utgör Rivers mer som om Orphei Drängar och Kate Bush gått på dejt på trumcirkel. Fast bättre. Eller som ett minimalistiskt Red Crayola du faktiskt orkar, och vill, lyssna på.

Dubbelskivan är inspelad på Island: Iris, den poppigare, i studio, medan Retina spelades in i Guðríðarkirkja med en kammarkör. Och det är inte bara namnet som för tankarna till Retina Riddim, Gang Gang Dances obegripliga hitkavalkad. De två banden gör här samma sorts primitiva, experimentella rockmusik. Med en stor skillnad: Gang Gang Dance är ett gäng peyote-tuggande flummare från Brooklyn. Konstnärer snarare än musiker.

Wildbirds & Peacedrums är ett gift par som pluggat musik på högskolenivå i fyra respektive tre år med improvisation som specialinriktning.

För Wildbirds & Peacedrums handlar det alltså inte om att välja improvisationen för att de inte kan spela. Det handlar tvärtom om att kunna spela alldeles fantastiskt bra, och sen försöka glömma bort det. Men när äpplet väl är tuggat är det kört, djup kunskap försvinner inte. Och kanske är det därför Rivers bär en skugga av något oförlöst. Det blir intellektuellt snarare än schamanistiskt.

Men det förlästa har bonusar också, och Wildbirds & Peacedrums kan avslöja musikaliska hemligheter som andra missar. På Iris får Wallentin till exempel oljefat att låta bättre än jag trodde var möjligt – på samma gång hårda, moderna och söta – och lyckas samtidigt undvika, kanske för första gången i musikhistorien, etnomys-rysningen som oljefat annars garanterar.