Två amerikanska band i exakt samma skede av sina karriärer. Båda på väg mot varsitt större genombrott men med så olika förutsättningar och viljor.
Det ena, Grizzly Bear, är en smått intellektuell kombo från Brooklyn, det andra, Band Of Horses, traditionalister från Seattle.
Grizzly Bear må ha det skäggigaste namnet av samtliga moderna amerikanska rockband men är, i alla fall för ögonblicket, mangrant renrakade. Dessutom ges deras album ut av brittiska technoetiketten Warp vilket automatiskt ger dem både en annan grundpublik och musikalisk livsåskådning som fundament.
Band Of Horses har amerikansk rocks näst skäggigaste namn och lever till skillnad från Grizzly Bear också upp till just det, såväl ansiktsbehåringsmässigt som musikaliskt.
Där Grizzly Bears Ed Droste närsynt tonsätter en kulinariskt utmanande diner i Brooklyn gör Ben Bridwell och hans stallkamrater detsamma för valfri småstadskorvkiosk på Stora torget. På ”Mirage rock” finns hela menyn utan några som helst knussel eller krusiduller. Det är rock med stora refränger som sträcker sig hela vägen från 90-grams cheeseburgare till tunnbrödsrulle med extra räksallad. Grizzly Bears vegetariska couscousmåltider göra sig icke besvär här borta. Dessutom har Band Of Horses anlitat den uråldrige Led Zeppelin- och Rolling Stones-producenten Glyn Johns
Det irriterande är att jag, rent teoretiskt, tycker så ändlöst mycket mer om Grizzly Bear, Band Of Horses är bara just nu bättre på vad de gör. Placerar man dem så här lite orättvist bredvid varandra framstår Grizzly Bears subtila melodibyggen motvilligt som kraftlöst händelsebefriade medan Band Of Horses skiner med ett självklart fokus och en oemotståndlig vilja att ta över världen.
Trots – eller tack vare – att de känns som ett knippe konservativa raggare där Grizzly Bears ambitiösa syn på americana absolut inte slutar vid Neil Young och Flying Burrito Brothers utan faktiskt lyckas inkludera både en kärlek till jazz och älskvärt avantgardistiska stråkarrangemang.
