Betyg: 3 av 6

Den klassiske Leonard Cohen upplever just nu en av många revivals. Både det vemodiga, akustiska soundet han skapade under 60-talet och låtarna han skrev då hörs hos nutida artister.

Sedan några år tillbaka är Cohen själv dock barskrapad (om man kan kalla ett par hundratusen dollar på banken för barskrapad) efter att hans zenbuddhistiska manager blåst honom på hans besparingar.

Denna revival, i kombination med pensionsförskingringen, kan nog i alla fall delvis förklara varför Cohen själv nu gör återbesök hos sin allra mest melankoliskt sexiga persona.

Cohen, 77, är självmedveten på gränsen till besatt. Varje ord han skriver, varje ton, handlar om Leonard Cohen. Just den motsträviga oviljan att förändras, hans vägran att uppdatera sina gamla idéer, gör det omöjligt att inte respektera honom. Det gör också att han, nästan 50 år in i karriären, kan fortsätta släppa album utan att behöva skämmas.

Hans sångröst har alltid varit en gammal mans, och den nya rossligheten stör inte. Men i Show me the place verkar något ändå ha hänt, och Cohens sång låter som munnen brukar kännas efter en tandläkarbedövning.

Ibland gör narcissismen honom irrelevant för alla de människor i världen som inte är just Leonard Cohen. Som när han sjunger ”Inte den tonen till mig!” och låter som om han läxar upp ett barn. Trots det är bästa låten på Old ideas den avskalade Going home, där Cohen släpper sargen och ohämmat sjunger om sig själv, till sig själv, i tredje person.