Betyg: 2 av 6
Det låter förvånansvärt nog ibland som om Austin Powers gör sitt yttersta för att brista ut i Marquee moon, ibland som om Edwyn Collins en afton 1980 erbjuds att ersätta Mark Knopfler i Dire Straits.
Någonting i Niclas Frisks musik, ända sedan Atomic Swing, kommer alltid inslagen i glamrock-humor. Medvetet eller ej så strör han små gimmicks och rockhistoriska referenser över varje sång som överskuggar den allvarliga ambition som verkligen lurar längst därinne i musiken.
Den stora behållningen på Friska första soloalbum är hans eminenta gitarrspel. Det är nästan så man vill skicka honom en hög lågmält dämpade Durutti Colum-album för framtida inspiration.
