Betyg: 3 av 6

Att döma av den tv-reklam och affischeringskampanj som omgärdar St Albans-trion Friendly Fires i London så är tanken att deras andra album ska ta Ed MacFarlanes falsettstämma från klubbscener till de stora arenorna.

Basen hänger än högre upp än den gjorde på den omistliga Paris, deras tveklöst största stund på debuten, och släktskapet med The Klaxons hedonism känns alltmer avlägsen. Ur ett funkperspektiv är Friendly Fires välstädade och retrofuturistiska pop för The Rapture vad Prefab Sprout var för James Chance.

Men jag uppskattar fortfarande att de har tagit sitt namn från en ö i en Aldous Huxley-roman samt övertygelsen om att sommaren kommer att förgyllas av mängder av remixer som vida överglänser Palas alltför artigt polerade post-eufori.