Redan som 20-åring ansågs Badi Assad som en av Brasiliens skickligaste gitarrister. Men när jag får tag på henne på ett hotell i Tyskland, där hon och hennes bröder, även de gitarrister på absolut toppnivå, förbereder sig för den kommande turnén vill hon inte prata så mycket om sitt gitarrspel. Desto mer om sin far.
Det finns naturliga förklaringar till det. Fadern avled för bara tre månader sedan och han var den som över huvud taget gjorde en musikkarriär möjlig för barnen Assad. Men det handlar också om att hon inte längre ser sig som i första hand gitarrist.
–Om du frågat mig för drygt tio år sedan vad jag gör skulle jag absolut ha sagt att jag var gitarrist. Nu brukar jag säga att jag sjunger och spelar gitarr, säger Badi Assad.
Vändpunkten kom 1998 när hon drabbades av en sjukdom som gjorde att hon förlorade motoriken i ena handen.
–Det var mycket svårt för mig. Gitarren var en så viktig del av min identitet att jag blev tvungen att omvärdera vem jag var. Sen tillfrisknade jag helt, men då var det inte samma sak, jag var inte längre lika fäst vid gitarren.
Det har bland annat inneburit att hennes sång och vokala improvisationer hamnat mer i förgrunden på senare tid. Men ska man vara helt korrekt är det en utveckling som pågått sedan strax efter att hon släppte sitt allra första soloalbum.
–Där sjöng jag bara på tre låtar och om man lyssnar på skivan förstår man varför. Jag hade en liten och blyg röst. På skivan är det också en massa gästmusiker men när jag skulle ut på min första turné hade jag inte längre dem med mig. Då kom jag på att jag kunde göra det själv. Ett flöjtsolo? Det gör jag med rösten. Claves? Tungan.
Fadern då? När Badi Assad börjar berätta tecknas en bild av honom som både extremt engagerad men också en person som försöker leva ut sina drömmar genom barnen. Familjen växte upp i den lilla staden São João da Boa Vista utanför São Paulo. Fadern var urmakare och amatörmusiker och när Sergio och Odair ville börja spela gitarr engagerade han sig stenhårt i vad som skulle bli hans livsprojekt.
–De bildade en duo och efter sex månader kunde de hela hans repertoar. Då tog han med sig dem till en stor musiktävling. En fick tävla i klassisk musik, den andra i populärmusik.
Båda vann. För att hitta en bra gitarrlärare flyttade familjen till Rio de Janeiro, där de länge hade svårt att försörja sig. Några år senare var det Badis tur.
–Jag hade just gått ur grundskolan och min far ville inte att jag skulle växa upp i Rio, det var för farligt för en ung flicka. Så trots att jag grät och skrek flyttade jag med honom tillbaka till vår hemstad. Då tyckte jag det var fruktansvärt men i efterhand ser jag det som det bästa som kunde ha hänt.
Väl hemma igen hade fadern inte längre någon att spela med så han frågade Badi om hon ville börja spela gitarr.
–Jag svarade omedelbart ja. Från början var det bara för att få vara med min far, jag hade alltid velat det men hans uppmärksamhet hade varit på mina bröder.
Nu, tillsammans med sina bröder och åter med full motorisk förmåga i handen, har Badi Assad en mindre krävande syn på vad musiken innebar än den hon fick under uppväxten.
–Fokus har flyttats och jag känner mig mer fri. För att spela som jag gjorde var jag tvungen att öva, öva väldigt mycket. Jag var min egen slav kan man säga. Nu kan jag även tillåta mig att spela enklare låtar.
