Ett all star team av svenska indiemusiker körar bakom Britta Persson på hennes andra album Kill Hollywood me. Christian Kjellvander, Anja Bigrell från Montys Loco och Markus Krunegård från Laakso är några av dem.

–Jag tycker att det är fint när många sjunger unisont men inte bryr sig så noga.

–De som är med är vana att sjunga, men de är inte så bekymrade över hur deras röster låter, säger Britta Persson.

Hon tycker själv att resultatet påminner om en skolklass, vilket också var meningen. I princip alla som medverkar i kören är sångare i sina respektive band. Ändå var det svårare än väntat att få till rätt sound.

–Det var intressant hur alla som man är van att se som frontfigurer betedde sig när de skulle sjunga tillsammans. Eftersom de var så många tog alla ett steg bakåt, fastän det jag egentligen ville var att de skulle släppa loss, säger hon.

Kören är inte det enda av Britta Perssons projekt där den svenska­ popscenen framstår som en stor familj. Hennes kompband består av musiker från bland annat­ ­Fireside, Monster och Doktor Kosmos. I videon till låten Winter tour syns duon Suburban Kids with Biblical Names, och hennes genombrott kom när hon turnerade med Kristofer Åström.

Då, i början av karriären, var hon en av Postens bättre kunder. Genom sin hemsida sålde hon skivor, hembrända och hem­inspelade, med uppkopierade omslag där texten skrivits för hand. Totalt hann 2000 sådana demos skickas iväg innan hon skrev på ett skivkontrakt.

Varje exemplar brändes, klipptes till och lades på lådan av henne­ själv.

–Det var en period då jag befann mig i min egen lilla bubbla. Jag skulle inte vilja göra det igen, men på sätt och vis var det ganska skönt att slippa all business. Jag tror jag mådde bra av det, ­säger hon.

Förmodligen var hon en av de sista svenska artister som slog igenom på detta sätt. Mindre än fyra år har gått sedan hon satt hemma och klippte skivomslag. Ändå vore historien närmast otänkbar idag. Demos har ersätts av mp3-filer, handskrivna lappar av e-post och skivutskick av Myspace-­sidor.

Britta Persson tyckte om när lyssnarna skickade tackbrev, tjugo­lappar eller egna heminspelningar som betalning för hennes demos. Ändå är hon positiv till mp3-revolutionen.

–Internet är jättebra. Jag gillar att allting är så lättillgängligt. Jag lyssnar själv mer på musik nu när man slipper gå och bläddra i skivbackar.

Vad är det för fel på skivbackar?

–Jag har alltid känt mig lite obekväm i skivaffärer. Fast musik­affärer är ännu värre.

Häromveckan skulle hon köpa en effektpedal till sin gitarr, varpå personalen i musikaffären frågade om det var en present. Den attityden är hon rejält trött på, att människor fortfarande förvånas av att en tjej är musiker.

–I massor av tidningsartiklar poängteras det att jag skriver mina låtar själv. Men det skulle de aldrig skriva om en kille, då skulle­ alla bara anta att det var så. Jag tycker det börjar bli dags att de antar att jag också gör det.

Britta Persson talar lugnt med välvalda ord, föga likt drillade popstjärnors intränade svar. Varje fras föranleds av en stunds tystnad. Hon tycks verkligen tänka efter. 26 år gammal är hon aktuell med sin andra fullängdare som soloartist. För tillfället kan hon leva på musiken, med små marginaler. Hon har pluggat till både textilkonstnär och landskaps­arkitekt, men hoppade av båda utbildningarna. Musiken är det enda hon har lyckats hålla fast vid.

–Jag kan verkligen inte tänka mer än ett halvår framåt. Jag har försökt många gånger, tänkt att det vore bra med en långsiktigare plan. Men det går inte.

På onsdag släpps Kill Hollywood me. Titelspåret handlar om att försöka leva i nuet och verklig­heten tillsammans med någon annan.

–Det är en påminnelse till mig själv att döda mitt Hollywood-jag, den otåliga Britta som aldrig är nöjd. Ibland behöver man komma ihåg att gräset inte alltid är grönare på andra sidan, säger hon.

Debutalbumet kom till hemma hos Kristofer Åström ”med en mikrofon, en gitarr och en dator”. Kill Hollywood me är inspelad under mer organiserade former i en riktig studio. Överlag är det mesta kring Britta Persson mer storskaligt numera. Skivan släpps på ett stort skivbolag och lanseras utomlands. Trots det tycker hon inte att det skiljer sig så mycket från när hon skötte allting själv.

–Jag är fortfarande en kontrollfreak som måste vara med i varje led. Fast jag sitter inte och kontrollerar varje färdig skiva längre. Jag försöker lita på tryckeriet.